Filmrecension: De bedragna

Att låta en av samtidens mest estetiskt säkra regissörer ta sig an den här gamla Clint Eastwood-frontade filmen och ha den uttalade ambitionen att "vända på perspektiven" låter ju lovande. Fantastiska skådespelare som Nicole Kidman, Kirsten Dunst och Colin Farrell borgar också för en spännande filmupplevelse och inledningsvis blir det också precis så underbart – vackert, skirt, underspelat och lätt komiskt – som man har skäl att hoppas på.

Historien tar sin början när den sårade korpralen John (Colin Farrell) hittas i skogen av en ung elev på en flickskola. Det amerikanska inbördeskriget rasar och det mullrar oroväckande runt den tjusiga men något bedagade skolan och dess nästan trolska omgivning.

Miss Martha (Nicole Kidman) försöker upprätthålla värdigheten i krigstid och tar hand om de flickor som blivit kvar på skolan efter bästa förmåga. När den sårade soldaten dyker upp rubbas dynamiken i kvinnolägret. Middagar med repliker laddade av undertext livar upp stämningen.

Sofia Coppola har skalat ned den ursprungliga historien. Hon har själv sagt att hon inte ville inkludera den enda svarta rollfiguren eftersom det vore att förminska slaveriets betydelse att pressa in hela den problematiken i en liten rollfigur. Konsten är givetvis fri, men i sin iver att koncentrera dramat minskar Coppola också konfliktytorna, vilket blir tydligt i den avslutande, explosiva delen av filmen. Hennes ambition att skildra maktspel mellan kvinnor och män är förvisso roande men landar ändå märkligt platt och det blir svårt att förstå de olika rollfigurernas handlande.

I en inledande scen förhör fröken Edwina (Kirsten Dunst) sina elever i att böja verbet "att vara" på franska. "Jag är... en kvinna", exemplifierar en av eleverna. Och det är liksom allt. Ingen av rollerna – inte soldaten heller – presenteras med någon bakgrund eller begripliga motiv. Utan att blinka vänder sig kvinnorna mot varandra när en man dyker upp och ger dem små doser av uppmärksamhet. Det är något i den premissen som känns unket och istället för att just vrida lite på perspektiven cementerar Coppola en bild av kvinnor som passiva, förutom när de är oberäkneliga. Det är stiligt gjort men inte särskilt nydanande.

Miranda Sigander

TT-TT Spektra