Ju högre man klättrar, desto hårdare blir fallet. Det är en gammal moralkaka som kan dyka upp vid läsningen av Niklas Ekdals bok "Hur jag dog".
I full karriär som lycklig familjefar, författare, Dagens Nyheters opinionschef och känt tv-ansikte, brakar Ekdal samman med en motspelare på fotbollsplanen. Resultatet blir en allvarlig hjärnskakning, som först ignoreras på känt manligt bita-ihop-manér.
Men den efterföljande konvalescensen, med både neurologiska och psykologiska komplikationer, skickar ner Ekdal i en djup klinisk depression.
Denna leder i sin tur till ett självmordsförsök med hjälp av det rika urval av psykofarmaka och sömntabletter som en välvillig läkarkår ställt till förfogande.
Efter en mirakulös intensivvård vaknar författaren till ett nytt liv, och vill – som andra före honom – dela med sig av sina insikter till världen.
Om jag låter raljant är det inte för att jag för en minut vill förringa tragiken och smärtan i Ekdals erfarenhet. Men en bok som så mycket vill få sin författare att framstå som pånyttfödd – titeln skulle ju kunna vara "Hur jag dog och återuppstod", men det kanske hade varit blasfemiskt – borde nog vara skriven med större ödmjukhet och självkritik.
Den drivne skribenten har återtagit kommandot. Texten är rapp, klatschig, träffsäker, ofta samhällskritisk i stora svepande omdömen. Litteraturhistoria samsas otvunget med geopolitik.
Framför allt vill han propagera för bättre suicidprevention, med all rätt. Efter uppvaknandet läggs Ekdal in för vård i psykiatrin, och interiörerna därifrån är avslöjande och drabbande.
Hur kan den vård som har ansvar för de allra svagaste också vara svagast inom vårdsektorn, frågar han med berättigad ironisk retorik.
Men för en gångs skull saknar jag det djupare självbespeglandet i exempelvis Knausgårds autofiktion.
Visst kan hjärnskakning ge upphov till psykiatriska skador; de tidvattenvågor som går genom hjärnsubstansen kan ha den effekten. Men för läsaren blir det ganska uppenbart att genomklappningen också har mera bakomliggande orsaker.
Genom att vara relativt öppenhjärtlig om sitt tidigare liv, inklusive barndomen, ger Ekdal en del ledtrådar. "Jag hade kanske bäddat för det med sprit, stress och arbetsnarkomani."
Den psykologiska analysen "beroendeproblematik" och den mytologiska analysen "hybris" tycks han överlåta åt andra.
Bokrecension
Niklas Ekdal
Hur jag dog
(Brombergs)
