– Det är så konstigt med känslor. Det är som om de alldeles förintar en, äter upp en och tar så stor plats inuti men de syns inte alls på utsidan. På utsidan kanske man ser ut som glada My fast man egentligen är på botten.
”Hit kommer människor för att de måste ha bullar när de ska berätta att deras barn just dött. Hit kommer människor som måste ha bullar för att fira att någon fyllt år”
Hon kommer in som ett yrväder. Svart hatt, blus i starka färger och härliga mönster. När hon dyker upp i den lilla dörren in till hjärtat i bageriet bakom gamla blomplanscher och förföriskt vackra bröd passar hon alldeles perfekt in i den glada, lite busiga och skeva, men på något konstigt vis ändå helt perfekta värld hon och hennes exman skapat i sitt bageri.
LÄS MER:My Feldt berättar om sitt nya tv-program
– Jag tänker att ett bageri är en väldigt viktig plats. Hit kommer människor för att de måste ha bullar när de ska berätta att deras barn just dött. Hit kommer människor som måste ha bullar för att fira att någon fyllt år, hit kommer människor som vill ha bullar bara för att de är glada.
Medan vi sitter och pratar pinglar det då och då i dörren. My slänger iväg ett självklart ”Hallå hur är det? med glädje och energi i rösten. Inte sällan följs det där hallået av en liten, alldeles lagom personlig fråga om företaget, om trädgården eller vad det nu kan vara som pågår i livet. En liten fråga som på bara en kort sekund hinner skapa känslan av att bli sedd och bekräftad.
LÄS MER:My Feldt har skrivit sin första låt – finns snart på Spotify
– En dag, när jag satt på ett bageri i Stockholm och åt en alldeles varm croissant till frukost och bagaren kom ut och delade en bulle i tio bitar och gav till alla i kön. Då tänkte jag ”ett bageri skulle man ha”, sedan kom jag på att det har jag ju.
Nåväl. Vi skulle ju prata om boken och hur den kom till. För den är ett litet mirakel i sig. My Feldt hade nämligen bestämt sig för att inte skriva igen. I alla fall inte på länge än.
Livet log igen
Hon mådde bra. Skilsmässan som hade känts som ett misslyckande större än livet själv hade hon tagit sig igenom och kommit ut på andra sidan. Och inte bara det, hon hade lyckats med det där trolleritricket som de allra flesta som av någon anledning delat på sig hoppas klara: hon och hennes exman hade fått till en skilsmässa där både barn och vuxna lyckats landa på fötterna.
– Jag är ingen expert på det. Jag tror bara att det handlar om att vara vuxen. Att bete sig vuxet och hela tiden ha barnens bästa för ögonen. Men jag fattar ju också att det krävs två för att lyckas.
”Det finns tusen receptböcker, om jag ska ge ut en bok vill jag att den ska betyda något”
Tack vare det och en ny kärlek kändes livet återigen sprittigt, härligt och glatt. Hon var lycklig. Världen log mot henne och hon log mot världen. Inte hade hon något att säga. Inget som var viktigt.
– Jag är nämligen sådan att när jag mår bra, när jag är lycklig – då vill jag inte skriva. Då bara är jag. Då är jag bara glad.
– Visst skulle jag kunna ge ut en receptbok. Men det var jag inte intresserad av. Varför skulle jag göra det? Det finns tusen receptböcker. Om jag ska ge ut en bok så vill jag att den ska betyda något.
En bok om känslornas tivoli
Men sakta men säkert försköts perspektiven. Kärleken gick sönder och lyckan rann henne ur händerna. Då plötsligt, på nyårsafton för ett par år sedan, när hon var så där alldeles krossad av sprucken kärlek. Då, när hon undrade om livet någonsin skulle bli värt att leva igen, då kom plötsligt lusten att skriva tillbaka.
– Jag ville skriva om känslornas tivoli. Jag ville skriva om alla känslorna. Om att det går upp och ned. Om att nästan alla är någonstans på tivolit samtidigt.
Ett antal personliga texter och illustrationer ackompanjerade av bilder tagna av Linda Lomelino har det blivit.
”Det där är mitt trick. Det är högst medvetet. Jag vill ju vara personlig men inte privat”
Texter, bilder och illustrationer som andas, lever, viskar, dansar, skrattar och skriker. Läsaren får helt enkelt följa med på Mys egen vandring genom känslornas tivoli. Hon berättar om när hennes mamma låg för döden, hon pratar om rädslan, den som kan förlama och frysa till is. Hon funderar kring vikten av att våga vara sig själv och hon delar med sig av sina tankar kring att balans för dig inte behöver vara samma sak som balans för mig. Men vi får också hänga med på en och annan resa in i lyckorusets land. Alltihop tänkt och skrivet med den ton som är Mys alldeles egna. Å ena sidan djupt personlig men å andra sidan väldigt allmängiltig. Texterna och tankarna känns alltid sprungna ur en stark egen känsla men de berättar ingenting om vad som verkligen hänt.
– Det där är mitt trick. Det är högst medvetet. Jag vill vara personlig men jag vill inte vara privat. Jag vill ju något med det jag skriver och på det här sättet tror jag också att det är lättare för människor att känna igen sig.
Viktigt att dela med sig också av det som skaver
Och det är det hon vill åt. Hon vill att alla de som känner sig lite deppiga, lite rädda eller bara allmänt opepp ska känna igen sig och förstå att man får vara ledsen, men att man kan vara glad samtidigt.
– Jag tror jättemycket på parallell glädje. Det kan handla om att samtidigt som jag sitter här och mår skit så skiner solen och det är ju bra. Ofta när vi mår dåligt över någonting så finns samtidigt väldigt mycket annat i livet som är bra.
Öppenhet också om de delar och perioder som inte känns kul är en grej. En annan viktig sak som hänger ihop med det förra handlar om att skapa en tillåtande attityd och en slags känslornas gemenskap.
– När man träffar andra människor och börjar prata om saker så upptäcker man att nästan alla har varit med om eller känt nästan samma sak, men ändå känner man sig så jävla ensam. Om det är en sak jag vill med boken så är det att människor inte ska känna sig så ensamma.
Feldts konditori har nu funnits i åtta år. Åtta år då My Feldt förutom bageriet också hunnit med att vinna priser, ge ut två böcker, öppna ännu ett ställe – kaféet Feldts cykel och socker – tillsammans med sin exman Johan Feldt, delta i ”Dessertmästarna”, vara programledare i ett eget tv-program, skapa en webbshop, börja måla och säkert lite till. Men trots det finns det inget stopp. Ingen paus. Istället är balansen i livet något hon ständigt utmanar.
– Jag är så jävla trött på att folk säger till mig att jag ska ta det lugnt, att jag ska vara rädd om mig. I 15 år har jag fått höra att jag kommer att gå in i väggen. Men jag har gjort den där väggen till min bästa kompis. Ibland känner jag den här, säger hon och stryker sig över överarmen.
– Men jag har ju lärt mig att det är så det är.
Hennes syn på balans utmanar andra
För att må riktigt bra önskar hon att hon lite oftare skulle få höra ”Yes! Kör! Vilken grym ide!”
– Men det händer väldigt sällan. Jag tror att det beror på att jag utmanar andra, får dem att känna att de inte riktigt hänger med. Men alla måste få göra på sitt sätt. Vem vet vad som är vila för mig? Jag får ingen energi av att vara en helg på ett spa. Det funkar inte så för mig.
Och lever på sitt sätt, det gör hon. Hon provar, testar och ser om det bär. Hur svårt kan det vara liksom? Vad som skulle vara ett misslyckande, det är en fråga hon inte ens kan svara på.
– Hm, hur ska jag säga det här så att det låter lite ödmjukt… men… det är faktiskt bara att göra. Nästan varje dag har jag människor som hör av sig till mig som säger att de skulle vilja göra olika saker, men att de inte vågar; för att de inte har råd, för att de inte tror att det skulle gå. Men om jag får en idé, då bara gör jag.
Livsglädje kör dödsångesten på porten
Hon berättar om helgens infall. En natt strax dessförinnan hade hon drömt om hur fint det skulle kunna bli på vinden. Men en dröm kan ju ganska enkelt förvandlas till verklighet. När helgen kom samlade hon därför ihop en hög syskon och körde igång. De målade, efterlyste inredning, bar möbler och roddade i största allmänhet. Bara ett par dagar senare var det trista, tråkiga vindsutrymmet förvandlat till en mysig ateljé med massvis av whaofaktor.
– Det blev såååå fint! Någon annan som tittar noggrant skulle säkert se tusen fel, men jag ser inte det, jag ser bara hur fint det blev.
”Jag fattar ju att man inte kan vinna över döden, men jag vill knäppa den på näsan.”
Och kanske är det egentligen det alltihop handlar om. Att ständigt stå på livets sida och se till att förverkliga så många drömmar man hinner. Säga ja till livet för att den där förintande rädslan för att dö inte ska få övertaget. Den som hon burit med sig som en ängslan, som gråt i bröstet, som oro för att mamma, mormor och alla de hon älskar och tycker om ska dö. Den där gnagande rädslan som när hon själv fick barn tvingade henne att alltid säga hejdå som om just det hejdået när hon bara skulle rusa iväg för att köpa en liter mjölk skulle kunna vara det sista. Den dödsångest som faktiskt var så påtaglig att hon till och med ordnade små minneslådor till barnen. Men kanske är det egentligen bara en sjuhelsikes stark drivkraft att leva?
– Jag fattar ju att man inte kan vinna över döden. Men jag vill knäppa den på näsan, för om vi pratar om den så kanske den inte blir så farlig. Då kanske den inte tar så stor plats.
Ännu ett pling i dörren. ”Åhhhhh, här kommer du med våren!”, utbrister My Feldt samtidigt som en man med en korg till brädden fylld med rabarber släntrar in.
My passar på att fråga om han har några luktvioler kvar. Leverantören svarar att de tyvärr är slut, men att det nog kan bli många nästa år.
– Nästa år, då vet jag inte om vi finns kvar. Men om vi finns kvar, då vill jag ha många. Det kan jag lova, säger hon med ett stort skratt.
Fakta: My Feldt
Ålder: 35 år.
Familj: Barnen Lykke, elva, Cornelis, åtta, och Ingrid, fem.
Bor: Hus i Oskarström.
Yrke: Sockerbagare, författare och diverse annat som är kul.
Bästa fikat: Drömrulltårta.
Bästa matminne: ”Mitt bästa matminne är när jag en dag åt "Oslo" på Kalf & Hansen i Stockholm och jag kände så starkt att det här är det godaste jag ätit i hela mitt liv. Det var en vanlig maträtt liksom, men den bästa balansen mellan syra och krisp.”
Roligaste händelse när boken skulle fotas: ”När Linda och jag skulle fota solnedgången från ett tak i Vasastan. Vi sprang ifrån tåget för att vi insåg att det är jordens solnedgång som pågår NU! På sju minuter sladdade vi in i en taxi, bad den stanna medan jag sprang in i en pappersaffär, haffade två gigantiska papper, sprang upp på Västmannagatan. Vi sprang uppför sju trappor och klättrade genom en lägenhet, klättrade upp på taket med massvis av packning. Och Linda skrek för att hon är så höjdrädd. Jag kissade nästan ner mig av skratt samtidigt som jag vek de här stora pappersflygplanen. Linda släppte en skorsten, fotade och sen pang: sekunderna efter att tåget stannat var himlen helt grå. Men bilden ser helt harmonisk ut och solnedgång är det!”
