Priset gick till Alice Munro.
– Jaha, henne har jag inte läst, men det beror bara på att dygnet har ett begränsat antal timmar. Jag tittade inte på nyheterna, för jag var nere i källaren och letade, bland annat efter en text som Ernst Busch sjöng om den tyska dolkstötslegenden på 1920-talet. Som du kanske vet är jag inte så intresserad av Nobelpriset, säger Jan Myrdal och fortsätter:
– I princip anser jag att den här typen av priser är galna, för ett världsmästeri i roman- eller diktkonst är inte möjligt. Det finns hundratals jämbördiga författare.
Vad tycker du om tidigare pristagare då?
– Det är förstås inte bara eländiga författare på listan, även om jag har störts av mycket. Som att det gavs till Thomas Mann (1929) istället för Heinrich Mann, som var viktigare. Sartre var klok som tackade nej. Om priset skulle ha gällt enbart formella, litterära kvaliteter borde ju Marcel Proust ha fått det trots att han var en rasande antisemit.
Och om du ser det rent historiskt då?
– Då finns det rader av skumma grejer. Nobel skrev aldrig i testamentet att Svenska Akademien ska dela ut priset, för den har till uppgift att värna det svenska språket. Allt bygger på fejk, men Carl David af Wirsén (1842–1912) var en skicklig fifflare och det har gjort Svenska Akademien till en institution den annars inte hade varit.
Hur ser du på prisets tyngd i den litterära världen?
– Ingen alls. Ur kvalitativ synvinkel är det likgiltigt. Men det är ju en stor kommersiell reklamapparat för Sverige.
