Mads Tolling hyllade en 100-årig legendar

ANNONS
|

När Mads Tolling framför Astor Piazollas förtrollande ”Libertango” med en vacker, trätorr fiolton som det nästan dammar om, känns det som att jag är mitt i en film.

Tankarna vandrar iväg och jag funderar på om det är lättare att nå ut med ett udda jazzinstrument eftersom det finns färre fantastiska förebilder att jämföras med?

Eller krävs det mer för att göra improvisationer i världsklass på exempelvis munspel, dragspel, vibrafon, tvärflöjt och violin?

Oavsett vilket, så har musikerna i Mads Tolling Quartet nått den höga nivån där de med avslappnad självklarhet kan bjuda på finstämd och svängig kammarjazz med både tätt samspel och finurliga solon.

ANNONS

Under hyllningen till den nyblivne (28/2) 100-åringen Svend Asmussen spelas tio låtar från gruppens nya skiva, faktiskt alla utom Svends lugna ”Nadja”, men först sätts tonen i två kända standards.

I ”It don’t mean a thing (if it ain’t got that swing)” höjer Tolling energin med riffiga upprepningar och spel på två strängar samtidigt, innan han kastar sig ut i långa, snabba, melodiska fraser.

Asmussens gitarrist från 1992 till 2010, Jacob Fischer, sprätter iväg ett glatt svar med ett inbäddat låtcitat.

Balladen ”Stardust” balanserar på gränsen till att bli för sentimental, men visar sig vara en perfekt violinmelodi med ett vrålsnyggt intro, glissandon med gnistrande flageoletter (höga övertoner) och en ekvilibristisk koda på slutet. Efter en av många snygga överlämningar mellan solisterna följer Fischer upp med härligt ackordsspel.

Kompet stöttar säkert i olika tempon, från snabba ”I got rhythm” via Asmussens signaturmelodi ”June night” till balladen ”Someone to watch over me” som extranummer, utan att spela för mycket.

Basisten Kasper Tagel och norske trummisen Snorre Kirk behärskar alla stilar och rytmer, även en brasiliansk utflykt i Fischers ”Latino” och folkmusik i femtakt i Svends lustiga ”Hambo om bakfoten”.

Swe-Danes (Svends showgrupp med Alice Babs och Ulrik Neumann) ”Scandinavian shuffle” får inte igång mig på samma sätt som den modernare ”Take off blues” eller gamla ”Honeysuckle rose”, inledd med skojiga tolkningar av teman ur den klassiska musiken.

ANNONS

Då gillar jag de två valserna bättre, Neumanns ”Kärleksvals” och en annan som var grund till en gissningstävling, som jag håller hemlig eftersom den kanske upprepas på Hwitan i Falkenberg på fredag.

Det har gått 22 år sedan jag hörde Svend Asmussen live senast, i Sundsvall på samma turné som stannade i Varberg, där den danske fiolmästaren mindes sitt förra besök – med Karl Gerhard 1947!

Asmussen återkom både 1995 och 1998 (när han skulle fylla 82 år), tog en två år lång paus efter sin första hustrus bortgång, men fortsatte att lira tills en stroke försämrade högerarmen för fem år sedan. Men han mår tydligen bra i övrigt och bor i Florida på vintern med sin fru Ellen Bick Meier (som skrev hans biografi ”June nights”).

Mads Tolling berättar lite om sina möten med Svend, men är inte född till underhållare på samma sätt. Han låter mest musiken tala.

Eftersom Kristian Jørgensen bara spelade poplåtar med Hans Esbjerg 2002 och Finn Ziegler drogs ned av en svag komptrio två år tidigare, är detta den bästa fioljazzkonsert jag har varit på i Varberg.

Om jag skulle önska något mer är det en till dos med busigt, skitigt spel, så att kostymkänslan helt försvinner. Och ett chorus med pizzicato (med fingrarna i stället för stråken) i Asmussens efterföljd.

ANNONS

Läs också: Mads hittade sin egen stil

ANNONS