Förväntningarna var stora den gången, och Sverige var sent ur startgroparna med reguljära tv-sändningar. Till exempel hade radiohandlare Carlsson i Falkenberg redan ett par år tidigare, 1954, rest en tio meter hög mast på silon i hemstaden så att han för en skara utvalda skulle kunna fånga in sändningarna från Danmark till en småstadens premiärvisning.
Vad man tittade på? Jo, man fick in en utsändning av en velodromcykeltävling i Köpenhamn. Ett cykellopp som kan pågå i evigheter i en sluttande oval inomhusarena.
Så kul hade man då.
När nyhetsprogrammen i tv skulle utvecklas under 1960-talet så ansåg de svenska tv-forskarna – ett nytt ämnesområde! – att det var ett bekymmer att så många omedelbart glömde vad de just hade sett på tv. Det fanns liksom en välvillig önskan att medborgaren skulle få ”en någorlunda väl strukturerad bild av det som händer omkring honom". Och att han skulle komma ihåg vad han sett.
Ännu vackrare var det råd som forskarna gav till de programmakare som skulle förse de svenska hemmen med tv-nyheter:
”Ha inte för många nyheter i ett och samma program och undvik för snabbt tempo. En alltför stark koncentration på dagsaktuella händelser kan bidra till att tittaren får en onödigt splittrad bild av omvärlden.”
Jo, det är ett sanningsenligt citat.
Det är med denna omsorg vi femtiotalister är uppvuxna, att världen skulle hållas begriplig i ett inte alltför högt tempo.
Ja ja, försöka duger.
När jag hösten 1967 låg i en sjukhussäng i en oklar hjärtåkomma, så försågs jag av mina föräldrar med en tv på sjukrummet. En mynt-tv. Jag släppte ner en enkrona i ett myntinkast på tv-n vilket gjorde att den sedan höll igång i ett par timmar. Sedan fick jag i mitt emellanåt rätt febriga tillstånd kliva ur sängen för att släppa ner ytterligare en enkrona. Om jag ville se mer alltså.
Jag nämner det, eftersom jag i sociala medier sett ett inlägg från någon som också tyckte sig minnas en mynt-tv, men tyckte att det i efterhand verkade vara en så kufisk teknisk lösning att hon undrade om hon möjligen hade ”drömt hela skiten”.
Nejdå, sådana fanns.
Om världen hölls begriplig minns jag inte, men jag kommer ihåg att det var kallt på sjukhusgolvet när jag barfota gick mina korta promenader mellan säng och tv för att släppa ner enkronorna.
