Förra helgen var det dags för en av årets höjdpunkter – tjejhelg med farmor! Sedan några år tillbaka kör jag upp till min farmor i Värmland en helg under hösten. Helt själv, utan familj. Resten av min familj kallar sig killar, och det säger ju sig självt att de inte är inbjudna att medverka under tjejhelgen.
Jag känner stor tacksamhet över våra helger. Över att jag får ha farmor, över våra samtal, över att vi ens har möjlighet att ha de här stunderna. När jag är tacksam blir jag känslosam, och jag är alltid extra känslosam när det kommer till min värmlandsfamilj. Det finns inget värre än att behöva åka ifrån dem.
Men den här gången var något annorlunda. Känslorna slog till med full kraft redan påväg upp. I höjd med Kungsbacka bölade jag så kraftigt att jag inte längre såg vägen. Var det den enorma tacksamheten som plötsligt sköljde över mig? Var det förskottsböl på bölet som väntade på hemvägen? Nej nej, det var en rejäl portion gravidhormoner som fick spatt. Men det förstod jag inte då.
Medan jag körde 35 mil grät jag för 35 olika anledningar. Ingen av dem förankrade med hjärnkontoret. Det är väldigt ansträngande för kroppen att bygga en annan människa. Alla delar av kroppen jobbar övertid och på högvarv, och då finns det inte längre något sunt förnuft som vaktar hormonerna, och då kan det bli såhär.
Först trodde jag att jag var olycklig, men jag fattade inte varför. Sen trodde jag att jag grät för att jag är en förfärlig människa för att jag reste ifrån min familj två nätter. Därefter trodde jag att det var synd om mig för anledningar jag inte minns. Sist grinade jag för att jag grinade som en otacksam idiot och att jag därför var en hemsk person.
När jag kom fram var jag så glad att se farmor att jag var tvungen att snyfta i en näsduk. Jag var blank i ögonen – och glad – hela helgen. Vi hade som vanligt supermysig, åt god mat, babblade, fnissade och var uppe skitsent. Ni fattar inte hur sent vi orkar vara uppe!
Vi var uppe så sent att vi var tvungna att sova så länge att hemtjänsten väckte oss på lördagsmorgonen, trots att farmor sagt att de inte behövde komma. Då drabbades jag av en ny hormonboostad känsla – skam. Jag skämdes något djävulskt över att jag låg och sov i bäddsoffan när sköterskan kom. Som om jag var ett barn som blev påkommet av en okänd vuxen när jag gjorde något förbjudet. Fast jag själv är vuxen, hemma hos farmor, den tryggaste platsen på jorden. Så dumt att jag blir arg på mig själv. Ilska är också en känsla jag helt tappat kontrollen över. Livsfarligt. Tur att jag inte blev arg på sköterskan!
Tjejhelgen blev superlyckad, trots att ett hormonellt krig pågick i min kropp. På hemvägen kände jag mig lite klarare i tanken och kom då att tänka på när jag gick på folkhögskola för hundra år sedan. En kompis råkade höra ett samtal mellan två killar i matsalen. Killarna stod vid bänken där kaffe och te stod uppdukat.
”Tar du te?”, sa den ena till den andra.
”Aaa. Det är såhär bra för hormonet.”
Jag har inte undersökt om det stämmer, att te är bra för hormonet, men det är absolut värt ett försök!