Snabbt och lätt drar jag av mig mina svettiga träningskläder efter morgonens löparrunda, och lägger dem varsamt på mina träningsskor där vid vattenbrynet. Shorts och linne, precis som en vanlig sommardag. Skillnaden är att det nu är september och ynka 14 grader i luften än så länge. Jag behåller sport-bh och underkläder på för att inte skapa förargelseväckande beteende där på morgonkvisten, även om det hade varit ljuvligt att bada naken i det svalkande havet. På lätta och förväntansfulla fötter springer jag ut i det långgrunda vattnet och når till slut den nivå där jag kan doppa mig. Jag håller först andan, och hisnar sedan av känslan när det inte helt sommarvarma vattnet omsluter min varma hud. Men sedan infinner sig lugnet och lyckan. Och tacksamheten över att ha fått uppleva sommarens förmodligen sista bad.
Just ordet ”sista” har blivit synonymt med mycket de senaste veckorna. Ångesten över att sommaren sjunger på sista versen har legat som en tung, blöt filt över mig under hela augusti. Ni som läst mina kåserier länge, vet att jag avskyr hösten och vintern, och när kvällarna börjar bli kalla och fuktiga och bladen skiftar färg på buskar och träd – ja, då vet jag att det är på gång… Då börjar jag på allvar räkna ner dagarna mot slutet. Ja, inte slutet på mitt liv såklart, utan slutet av sommaren. Nog så sorgligt i mitt liv. Jag funderar över om det kanske var sista grillfesten för i år, sista gången man packade badväskan, eller sista gången man kunde åka till jobbet med bara armar. Sista allt, för den här sommaren.
När min yngste son frågade om vi inte kunde sova en natt till i vår lilla stuga vid havet, var jag inte sen att svara ja. Väderprognoserna visade på sol och dryga 20 grader varmt – ett perfekt utgångsläge för att njuta av ännu en helg med smak av sommar. Kanske den sista. Tanken att få uppleva en solnedgång till, på platsen som jag håller så kär, gjorde mig nästan yr av lycka. Att få känna doften av nyponbuskar, som nu har blivit till bär istället för rosor. Att se alla de små kaninungarna som bor under stugorna, och som nu har vuxit under sommaren. Promenera nyvaken mot samfällighetens servicehus på morgonen, med sin necessär i handen, och hälsa på grannarna. Springa min runda innan familjen vaknar. Andas hav, salt och minnen. Få krama ur det sista av denna ljuvliga årstid.
Jag vadar sakta tillbaka in mot stranden igen, med den varma solen i ögonen. Jag kisar och ler mot världen. Jag vet, vi går mot mörkare tider – men låt mig först få njuta av den här stunden. Hos mig är det fortfarande sommar just idag. Jag plockar ihop mina kläder och vandrar nästan andäktigt tillbaka mot stugan där frukosten och morgonkaffet väntar på mig. Kanske för sista gången just i år. Tack sommaren. Tack för allt du gav, och för att jag fick uppleva din sista suck.
