Skidskytte. Är inte det en konstig sak? En sån där sak som inte borde funka, men som gör det ändå. Som svarta hål i vintersportformat. För när vi ser en åkare plötsligt avbryta sitt lopp och istället börja avfyra skott från ett dödligt vapen så är det aldrig någonting vi svenskar ifrågasätter. Nej, tvärtom tar vi det för givet.
Men det där med att ta vintersport för givet, det borde vi nog inte göra. För några veckor sedan släppte nämligen SVT Sport en rapport om hur klimatförändringarna kommer förkorta vintersäsongen med en hel månad innan seklets slut. Rapporten, som utgick från att vi inte lyckas tackla klimatkrisen i tid, paketerades och presenterades tillsammans med chockade miner från skidåkare i alla dess former.
”Jag blir ledsen i mitt vinterhjärta” sa en motionär, medan ett av våra OS-hopp konstaterade att det ”inte kommer finnas någon vintersport kvar då ju”. En expert betonade allvaret i att fjällen kanske inte alltid kommer vara ett lika attraktivt resmål för barnfamiljer, som att det var dags att förbereda sig på livet i en mörkare värld. En värld där barnfamiljer istället spenderar sportlovet på Mallorca.
Allt detta vore såklart en katastrof, inte minst för Sveriges chanser att någon gång få anordna sitt första olympiska vinterspel. Nu blir vi nog så illa tvungna att gå en väg som ligger mer i linje med de dystra klimatprognoserna, och framförallt måste de olika grenarna såklart ses över och finjusteras för framtidens klimat. Men SOK kan vara lugna, för jag har redan nu börjat skissa på hur en olympisk tävlingsdag i Stockholm 2042 skulle kunna se ut.
Solen går upp över OS-byn och det går än en gång att ta på den där stämningen som bara ett OS kan skapa. Idag vänds allas nyvakna blickar mot Globen där Sverige premiärspelar mot ett namnkunnigt Kanada i krishockey – en lite tempofattigare hockeyvariant spelad på energisnålt, närproducerat slask. Turneringen ser ut att bli en helöppen affär, precis som herrarnas störtloppis som avgörs vid lunchtid. Man visste att biljettrycket skulle bli stort, men när second hand i 130 km/h sålde slut en hel skidstadion på mindre än tio sekunder kunde arrangören ändå knappt tro sina ögon. Och trots detta lär ljudnivån stiga ytterligare under en av kvällens, ja hela spelens, absoluta höjdpunkter. Enligt rapporter är isarna tunnare, publiken argare och spelarna så fly förbannade över såväl samhällsläget som de usla förhållandena i hallen att finalen i klagokörling redan såhär på förhand är en klassiker.
Kanske låter det inte helt optimalt, och kanske var det just därför SVT Sports rapport skakade om så många. När vintersporten hotas kan vi liksom inte annat än att stanna upp och reflektera över vart vi är på väg. Och jag förstår att en månads kortare vintersäsong vid seklets slut är jobbigt, men om vi menar allvar med att avvärja en klimatkollaps måste vi våga ta i det faktum att Holmenkollens ekonomi inte är klimatkrisens yttersta konsekvens. Just nu hotas allt liv på den här planeten – ALLT – och det måste få göra ont på fler ställen än i vinterhjärtat. För även om skidskytte är en konstig sak, så är det ingenting mot det bredvidskytte vi människor fortsätter att vinna varenda guldmedalj i.
