I 64 år var Torsten Andersson en av mina bästa kamrater. Vi fann varandra direkt när vi möttes på Poppius journalistinstitut i Stockholm hösten 1958. Det var början på en livslång vänskap. Inte underligt att det känns tomt när han nu är borta. Aldrig glömmer jag hur stolt jag var när han bad mig bli ”best man” på vigseln med sin kära Ulla.
Torsten hade en avundsvärd förmåga att skapa förtroende, en värdefull egenskap både i privatlivet och i yrket som journalist. Han var ambitiös, påläst och noggrann. Hans texter uppskattades av en bred läsekrets. Trots alla välskrivna spaltmeter om stort och smått och berättigat beröm från läsarna behöll Torsten distans till sin produktion. Skrytsamhet var honom främmande.
I motsats till mig, som gästspelat på tidningar allt från Malmö till Umeå, var Torsten alltid trogen sin halländska hembygd där han knöt ett finmaskigt kontaktnät, ett kvitto på hur framgångsrik journalistik skall bedrivas.
Tankarna går till sönerna Per och Jens med familjer. Torsten var alltid noga med att framhålla hur mycket de betydde för honom.
Jan Thellner
vän och kollega