Valborgsmässoafton har alltid betytt mycket för mig och genom åren har jag förstått att det är detsamma för mina barn. Samtidigt som dagen är helt prestigelös innehåller den både längtan och förväntan. Våren och sommaren ligger framför som oskrivna blad och ingen har riktigt bestämt hur en valborgsmässoafton ska firas. Du måste inte äta sill och inte dansa runt någonting högt och smalt. Du kan fira precis som du vill.
För många kanske valborgsmässoafton är tråkigt, men mina barn älskade den. Dottern säger att hon längtade till valborg för hon visste alltid vad som skulle hända, men eftersom det bara hände en gång om året tröttnade hon aldrig på det.
Vi gjorde alltid samma sak. Vi åkte till samma plats, år ut och år in, det sjöngs samma vårsånger i samma kyrkokör. Barnen lekte, inte allt för nära majbrasan, bland en ganska så ålderstigen åhörarskara. Ibland var applåderna stumma vantklappsljud, ibland stod publiken i shorts och sommarklänning.
Efter denna, kanske lite tråkiga, tillställning som förstås också innehöll ett kanske lika tråkigt vårtal, gick vi alltid, varje år, hem till goda vänner som förberett middag. Där fanns fler familjer med barn i samma ålder som våra. De vuxna hade sjungit i kören eller applåderat sig varma framför den. Vi var lite kalla eftersom den nya vårjackan kanske använts och långkalsonger och mössa hade fått stanna kvar i byrålådorna. Men hemma hos våra vänner var det en härligt varm stämning, god mat och en massa sång och musik. Alla barnen var ute och lekte tills köttet var färdiggrillat, men sprang efter maten ut igen. Min dotter säger att det alltid serverades pannacotta efter fläskfilén men jag minns mest de salta fiskarna, klyftpotatis och hemgjord pannini.
För barnen var det fullt tillåtet att var uppe så länge som mamma och pappa var vakna. Den här dagen var allt fritt och möjligt. Det var också fullt tillåtet att somna i knät på mamma eller i kökssoffan med en pläd över sig bredvid vuxna som pratade, sjöng och drack rödvin inpå småtimmarna. När det var dags för hemgång hade de större barnen redan slutat spela fotboll och istället samlats i soffan framför teven för att spela tetris.
Min pojkvän sade en häromdagen att han skulle vilja återuppleva ett speciellt minne han hade tillsammans med sina barn. Han ville, för en kort stund kunna minnas hur det kändes, då han inte längre kom ihåg riktigt hur det var.
Självklart är det omöjligt. Men jag tror att man ska känna sig tacksam över att man har haft möjlighet att ge sina barn fina minnen. Minnen som man kanske inte ens förstod skulle bli viktiga då de hände. Det behöver nämligen inte vara så stort och betydelsefullt för att vara minnesvärt. Det är tydligen helt tillräckligt med vårsånger, pannacotta och lite tetris.
