Erika Sjöwall: Världen var annorlunda på 70-talet

Förutom att vi kände igen en hundralapp på meters avstånd, hade vi aldrig hört talas om internet eller hämtpizza.

ANNONS
LocationHalland|
|

Skolavslutning i kyrkan iklädd finaste sommarklänningen var starten på ett evighetslångt sommarlov med simskola, varm tältduk i trädgården och långa cykelturer ut till skog och mark. Jag inbillar mig att barn idag kan göra samma saker som jag gjorde även om det är längesedan jag var i samma ålder. Men på många sätt var världen annorlunda då jag började skolan i mitten på 70-talet. Förutom att vi kände igen en hundralapp på meters avstånd, hade vi aldrig hört talas om internet eller hämtpizza. Mamma och pappa tankade bilen för några tior och det var gratis att gå på kulturskolan. I den vanliga skolan satte fröken alltid de första diabilderna upp och ner och de mindre skolbarnen blev mobbade av de större varje rast eftersom lärarna satt i lärarrummet och åt tårta. Idén om att en lärare skulle rastvakta kom nämligen flera år senare.

ANNONS

Minns ni att vi, för fyrtiofem år sedan, inte heller hade några löss? På den tiden hade vi bara fotvårtor. Vi visste inte att man kunde ha löss och trodde att det var något man fick om man inte tvättade sig ordentligt. Fotvårtor, däremot, hade alla. Efter skolgymnastiken var man beordrad att ha en socka på den vårtangripna foten för att inte smitta någon. Jag tyckte detta var oerhört arbetsamt och valde därför att, i duschen, endast gå på den del av foten som inte var angripen av fotvårtor. Ingen klasskamrat bekymrade sig över detta beteende. Alla hade ju redan fotvårtor. Ingen hade dock hört talas om att man kunde ha löss.

När jag var liten talade vi aldrig om matförgiftning. Alla som kräktes i min hemkommun hade fått magsjuka. I tonåren övergick vi till att tala om maginfluensa. Antar att det lät lite finare. Om man kräks nuförtiden handlar det i första hand om matförgiftning. Hade jag blivit matförgiftad när jag var tretton hade mina föräldrar stämt matbespisningen, eftersom de hade trott att någon där försökt förgifta deras dotter. Kanske var vi mycket mer härdade då och tålde både sura räkor och gamla kycklingfiléer.

På 70-talet var verkligen världen annorlunda. Jag förstår om mitt sista exempel på hur annorlunda världen var då, kommer att slå undan fötterna på er, läsare, men här kommer den nakna sanningen. På gymnastiklektionerna (som man sade på den tiden) spelade vi ibland innebandy, med den skillnaden att innebandy då inte var någon sport. Det var en lek. Om läraren hade tio oplanerade minuter i slutet av lektionen kunde han, innan vi duschade med en socka på högerfoten, låta Henrik och Janne välja lag, ta var sin innebandyklubba ur en kartonglåda i bollförrådet och sedan leka innebandy. För det fanns inga regler. En boll och ett okänt antal bandyklubbor räckte.

ANNONS

Eller som gymnastikläraren sade: Spela ni ungar! Så går jag ut och röker så länge.

ANNONS