Bara fantasin sätter gränser, brukar det heta. Men det är ett dumt uttryck, tycker jag. Fantasin sätter ju inga gränser alls. Det är något annat som träder in och hindrar oss efter de första åren av fritt tänkande. Vete katten vad det är. Fantasin är det i alla fall inte, snarare bristen på den.
Jag är just nu inne i den lyckliga fasen av mitt liv då jag kan njuta av ett barnbarns mest gränslösa utveckling. Hennes föreställningsvärld bjuder på hisnande upplevelser, och det är bara att åka med. Som när hon ritar, till exempel. Än är det inte den tillrättalagda standardteckningen med ett hus, en sol och ett träd som gäller. Nej, hennes alster har titlar som ”En fisk i en pulka”, ”Mamma med bara ögon och en näsa”, ”Ett jättesmutsigt godis”, ”En rund tv” och ”Banan med en massa prickar”.
Hon har börjat med huvudfotingar också, som hon namnger efter sina närmast anhöriga. Ibland när hon är riktigt ambitiös gör hon dessutom armar, direkt från huvudet där öronen brukar sitta på människor ute i den trista verkligheten.
På förskolan får barnen hitta på sagor som de gör teckningar till, och pedagogerna hjälper till att sätta texten på pränt. Nyligen fick vi läsa värsta thrillern: ”Det var en gång ett litet flygplan. Sen gick den sönder. Då kunde jag inte åka med den. Då byggde jag upp den igen.” Det är en härlig värld, de lever i, barnen, där de i ena stunden kan vara flygmekaniker och i nästa prinsessa. Inte låter de sig styras av någon onödig grammatik heller. Än så länge är denna treåring också lyckligt ovetande om begreppet flygskam. Tyvärr är det ju många vuxna som inte heller besväras av detta fenomen, så frågan är vad det blir för värld som Barnbarnet får växa upp i. Men det är en annan historia. När världen är på väg att gå åt helvete är det viktigt att kunna leva i nuet. Och det gör man bäst med treåringar.
Inte ens anatomin lägger några hinder i vägen för barn i den åldern, och än har de inte fångats i könsrollernas stenhårda järngrepp. Därför kan Barnbarnet och bästa kompisen, en jämngammal kille, gå ut i köket en kort stund och komma tillbaka med grytunderlägg instoppade under sina tröjor. Varför? Jo, de har ”bebis i magen” såklart!
Ofta umgås vi med Barnbarnet på paddan med hjälp av Facetime. Det senaste är då att tösen under samtalet placerar sin mammas mobil längst in mot väggen i sitt dockskåp, som en tv ungefär. Det innebär alltså att Maken och jag hamnar inne i skåpet och på vår skärm ser ett jättestort barn som styr och ställer där utanför. Man känner sig faktiskt som Teskedsgumman när man får lov att komma in där och se sig omkring bland bord, stolar, badkar och dockor. Jo, det är häftigare än det kanske låter. Pröva själv om du har tillgång till en treåring utrustad med dockskåp! Det skadar aldrig att få nya perspektiv på tillvaron.
Men allt är inte fantasi och märkvärdiga äventyr, inte ens i Barnbarnets värld. Man kan få ganska prosaiska svar på sina frågor ibland:
– Vad gjorde du på föris idag?
– Jag ritade. Och sen blev jag bajsnödig.
