2022 blev nyligen 2023, men ett år går fort och man glömmer. Vad hände egentligen förra året? I januari höll pandemin oss fortfarande i ett rejält grepp och när viruseffekterna började klinga av tog kriget i Ukraina över. I september fick Sverige ett regimskifte och nu är inflationen verklighet.
2022 har innehållit stora samhällsviktiga frågor och stora ställningstaganden. Men som den självcentrerade person jag är, tänker jag ägna denna text enbart åt mig och mitt år. För den intresserade kommer därför här lite Erika-statistik för 2022.
Enligt träningsklockan tog jag i snitt 75 000 steg i veckan, vilket inbegriper två pass på Friskis samt löp-, promenad- och cykelturer. Thaiboxningen är inte inräknad, då jag alltid tar av mig klockan ”when I´m kicking someone´s ass!”
I början av sommaren fick jag frikort på vård, men fick aldrig möjlighet att utnyttja det, då jag inte blev sjuk igen förrän frikortet slutat gälla. Tre gånger har jag därmed under året behandlats för urinvägsinfektion, men betalat för den första och sista.
Per månad spenderade jag i snitt 180 minuter i tåg mellan Varberg och Göteborg, 90 minuter på spårvagn och ungefär lika många i buss. Övriga förflyttningar har främst skett till fots, se antal steg ovan.
Semestern bestod av fem sommarveckor och i mars fick jag ihop tre sjukdagar. Förmodligen jinxade jag det med en kaxig och offentlig kommentar om att jag aldrig testats för covid.
Under året har tre hantverkare besökt min lägenhet. Alla har fått betalt. Främst för att de utfört ett arbete, sekundärt för att de skickat en räkning.
Många fester har det blivit. Vid två av dessa har jag klätt ut mig.
Jag har tapetserat två gånger och erbjudit andra mina kunskaper vid ett tillfälle. Personerna som fick erbjudandet tackade nej och fick därför tapetklister i julklapp.
Jag har varit på ett bröllop och två begravningar samt stickat två tröjor. Inget av detta har skett vid samma tillfälle.
Kulturaktiviteter? Svaret är ett flertal konserter, teaterpjäser, musikaler, föreläsningar, standup comedy, museibesök och konstutställningar. Konstutställningarna resulterade i köp av två konstverk och sjukdom var anledningen till att teaterbesöken blev färre än antalet förköpta biljetter.
Jag har skrattat mycket, gråtit mindre, träffat kära vänner, lärt känna nya, umgåtts med mina barn och kramat min pojkvän nästan lika mycket som jag velat. (Ni vet, vi bor ju inte ihop.) Jag har haft ett härligt 2022. Nu ser jag fram emot ett minst lika underbart 2023. Då ska jag gå 90 000 steg, sticka ännu fler tröjor och åka utomlands med pojkvännen. Jag när också en förhoppning om att få tapetsera över hans vita sovrumsväggar, få inbjudan till fester med maskeradtema och att urinvägsinfektionerna inte blir fler.
Resultatet ser ni med fördel i 2023 års Erika-statistik.
