Okej, här kommer det:
Det har fötts en Asta. För 23 dagar sedan. För 23 dagar sedan blev jag alltså mormor!!!!!!!!!!!! (Plus 2 000 utropstecken till.)
Kan ni fatta??? Nä, inte jag heller. Jag är ju typ 32, så något konstigt är det.
Asta Varda Linnea är len som en persika och har långa smala bananfötter (”alvfötter!” rättar hennes gudmor barskt.)
Jag har varit barnvakt helt själv i en och en halv timme.
Först låg hon på mina knän och så berättade jag om patriarkatet. Hon svarade med att påpeka att det var ganska värdelöst av mig och mina gelikar att vi inte krossat det ännu, utan lämnat denna uppgift till henne. Jag höll med så klart.
Sedan blev det en blöt lunch och efter det sovstund på mormors mage. Jag låg blickstilla i 45 minuter och jag får tårar i ögonen bara av att skriva om det.
Ja, hjälp. Det är läge att citera en klok gammal kvinna jag intervjuade en gång för länge, länge sen. Hon pratade om sina barnbarn och plötsligt spände hon blicken i mig och sa:
”Du ska inte tro att jag är en sådan där farmor som tror att just hennes barnbarn är de finaste och bästa i världen. Jag VET att de är det.”
Kunde inte sagt det bättre själv.
Det bisarra är att för 25 år sedan skrev jag en text om hur jag hoppade från stenar längs med Strandpromenaden, allt för att det envisa barnet i min mage skulle komma ut någon gång. Det gjorde hon så klart inte utan jag fick gå två veckor över tiden.
Nu har den bebisen en egen bebis.
Det är som om universum gjort en kullerbytta och jag är precis densamma som då och ändå har tiden gått och överhuvudtaget inget är detsamma. När min dotter säger ”Nu kommer mormor!” vill jag titta över axeln för att se om min mamma står där, fastän hon inte längre finns hos oss.
Men någonstans tror jag ändå att hon finns kvar, min mamma. När jag ser min dotter amma Asta så känner jag hennes närvaro. Och inte bara hennes, utan också mormor Brittas, och gammelmormor Annas. Bandet sträcker sig långt, långt tillbaka.
Så mycket har förändrats genom historien, men mammor har alltid hållit sina nyfödda barn i famnen och mormödrar har alltid vakat bredvid.
Jag tycker om den bilden. Jättemycket.
