Solen strålar in genom vardagsrumsfönstren och målar gyllene strimmor på parkettgolvet. En sådan där perfekt dag när världen verkar vara i harmoni med sig själv. Vårvärmen är äntligen på ingång, och naturen fullkomligt exploderar i all sin prakt. Men min hjärna, den är tom. Ena stunden jag sitter här, stirrandes på den blinkande pekaren på min skärm, andra stunden jag tittar ut genom fönstret som om solens strålar skulle göra något för min kreativitet.
Jag förlåter min hjärna för det. Det har varit en ganska tuff period, och min kropp och själ behöver vila och återhämtning i dag. De senaste veckorna har, som många gånger förr, kantats av oro för människor jag älskar. Innan alla pusselbitar faller på plats är man sårbar, och hjärtat är vidöppet. Dessutom talade jag med en person häromdagen, som snart kommer förlora sin älskade livspartner. Ännu en gång kommer cancern att skörda ett offer. Vad skriver man om när sjukhusbesök och döden än en gång tar upp ens tankeverksamhet? När det ”vanliga” livet känns för banalt att berätta om. Eller är det detta som faktiskt är livet…?
I mitt arbete tar jag, som många andra, ibland hjälp av ChatGTP för att få inspiration till diverse uppgifter. Den möjligheten har jag aldrig använt här, eftersom det känns som fusk. Men likväl som att fråga en vän eller kollega om tips på ämnen eller vinklingar, så kan man ju ställa frågan till den artificiella intelligensen. Så jag loggar in och påbörjar dialogen:
Jag: ”Hjälp mig - solen skiner, men min hjärna känns tom på inspiration just nu”.
ChatGTP: ” Det är förståeligt. Ibland kan livets prövningar verkligen sätta käppar i hjulet för vår kreativitet. Det är mänskligt."
Jag: ”Kanske kan jag skriva om just den här känslan av att vara fast mellan oro och kreativitet. Men orkar folk verkligen höra mer om livet och döden...?"
ChatGTP: ”Att dela dina erfarenheter kan inte bara hjälpa dig att bearbeta dina känslor, utan det kan också ge tröst åt andra som går igenom liknande situationer."
Jag tar ett djupt andetag och känner mig lite lugnare inombords. Den där chattfunktionen är rätt klok ändå. Jag tror, precis som hen, att människor uppskattar ärlighet och sårbarhet, och kan finna tröst och gemenskap i att höra andras erfarenheter. Även en kreativ själ kan tappa gnistan ibland.
Jag: "ChatGPT, vad tycker du vad jag borde göra idag?"
ChatGPT: "Om jag får bestämma skulle jag säga att du borde ligga ute i solen och äta glass.”
Jag: ”Tack, jag visste att jag kunde lita på dig!”
Ok, det där sista är faktiskt inte helt sant, men det spelar inte så stor roll. Jag är ganska säker på att ChatGTP inte hade nekat mig detta om jag hade frågat. Och ofta hittar man ju ändå svaren hos sig själv. Ibland behöver man bara lite pepp i allmänhet, och glass och solsken i synnerhet. Det är som sagt mänskligt.