Anita Nyman: Som dalkulla på deltid får man smak på kurbits

Fördomsfull? Jag? Ja, kanske lite.

ANNONS
LocationHalland||

Något händer med en när man blir delsbo i Dalarna. Plötsligt börjar man gilla kurbits och dalahästar. Eller förresten, dalahästar har jag nog alltid haft en viss böjelse för. Men nu är jag en samlare. De granna pållarna trängs på fönsterbrädor, skåp och hyllor både i dalatorpet och hemma i Falkenberg.

Och rätt som det är har man köpt ett stort kurbitstryck också, på Tradera. Nu pryder det väggen i köket i Hackmora, med en blå ram som matchar tapeten. Hade någon slängt en kurbitstavla efter mig för några år sedan så hade jag sprungit åt andra hållet.

Hackmora, ja. Jag tyckte så mycket om namnet på vår lilla by att det nästan bidrog till torpets attraktionskraft när vi ville köpa det. En vän föreslog att jag skulle skriva en serie med barnböcker, typ ”Julen i Hackmora” och ”Mysteriet i Hackmora”. En god idé, verkligen, men det skulle visa sig att jag var för lat.

ANNONS

Och vad kallar vi stället nu, tre år senare? Jo ”Hackis” rätt och slätt. Föga kurbits, romantik och spänning i det namnet. Ja, så lat är man tydligen att man måste förkorta ett namn som har tre stavelser. Hur mycket tid sparar man varje gång man gör det? Hur mycket blir det på ett år? Någon minut? Och vad gör man med den tiden istället? Ligger på soffan och tittar på tv-serier antagligen. Eller någon minut av en tv-serie då. Man borde verkligen bekväma sig med att uttala hela namnet när det nu är så vackert. (Låt oss bortse från att ”mora” lär vara en pluralform av ”mor” som betyder träsk. ”Hackträsk” hade inte alls varit lika charmigt.)

Dock kan man ju förstå att de fina människorna i Saltsjöbaden måste rationalisera och säga Saltis istället för det långa ortsnamnet. De har säkert viktigare saker att ägna sig åt. Som att arbetsleda Rut, åka på segelsemester och skatteplanera, till exempel. Fördomsfull? Jag? Ja, kanske lite.

Men tillbaka till dalahästarna. Visste ni att självaste Anders Zorn började sin bana med att tälja hästar med sin morfar? Morfars kniv var stor och klumpig och lille Zorn skar sig ofta, så mycket att han fortfarande som vuxen hade massor av ärr. Så småningom, när han kom in på Konstakademien i Stockholm, ville han satsa på att bli skulptör, men som vi vet blev han mest berömd för sina målningar. Bland motiven fanns både nakna dalkullor och amerikanska presidenter. Ja alltså – dalkullorna var nakna, presidenterna var av någon anledning fullt påklädda.

ANNONS

Möjligen kan de blodiga övningarna med kniven tidigt i livet förklara att Zorn också blev en så skicklig etsare.

Detta och mycket annat intressant står det om i ett praktverk om dalahästar, skrivet av engelsmannen (!) Chris Mosey. Det har jag också köpt på Tradera. Jag köper det mesta på Tradera nu för tiden. Nästan alla prylar man behöver, till exempel dalahästar som ju tillhör livets nödtorft, finns att köpa begagnade. Bra både för plånboken och miljön. Tror jag i alla fall. Också begagnade saker forslas förstås med lastbilar, men vissa saker väljer jag helt enkelt att blunda för. Annars blir livet för besvärligt.

ANNONS