Åren går så fort. I dagarna är det fem år sedan du lämnade oss. I ett halvt decennium har jag existerat utan dig i mitt liv, pappa. Jag tänker på dig ofta. Men kanske inte på det där intensiva sättet, med bottenlös sorg och förtvivlan, som dagarna och veckorna efter. Det gör inte lika ont längre. Nu ler jag oftast när minnesbilder dyker upp. Ibland är det fragment av något som passerar förbi – som en låt eller en doft. Eller ett uttryck som du använde. Men det kan också vara fysiska bilder, som jag tack och lov har mobilkameran full av.
Jag minns alla bilder jag skickade till dig i sjukhussängen, när jag sprang på stan och provade morgonrockar. Du skulle prompt köpa en röd till mamma i födelsedagspresent. Jag provade och skickade förslag (som sällan föll dig helt i smaken). Vi facetajmade och skrattade tillsammans åt din envishet. Istället för att låta mig köpa, tog du dig själv ner till stan för att leta, trots att du var så sjuk. Trots att du bara hade fyra veckor kvar att leva. Men det visste vi tack och lov inte då…
Häromdagen hittade jag ett foto som mamma hade tagit dagen innan alla hjärtans dag. En smoothie, som dina fantastiska sköterskor hade fixat åt dig när du precis hade kunnat börja äta och dricka lite igen. Smoothie var kanske att ta i – troligtvis var det inte med färska bär eller yoghurt, utan en färdig näringsdryck. Som bara hade hällts upp i ett fint glas och dekorerats med apelsinskiva på kanten. Men tanken och kärleken bakom handlingen vårdar jag ömt i mitt hjärta.
Ingen trodde du skulle överleva helgen som precis hade passerat. Vi vakade vid din sida varje minut. Jag minns min egen uppgivenhet när jag såg att man inte längre förde anteckningar på väggen över hur mycket du fick i dig. Mediciner som plockades bort. Hur förkrossad jag var över att alla hade gett upp hoppet. Alla utom du. Likt Jesus vaknade du upp på tredje dagen, och förklarade att du minsann inte kastat in handduken än. Älskade pappa, så stark du var då. Du ville så gärna fortsätta leva.
En vecka till fick vi med dig. Sedan vann cancern. Men som du kämpade emot. Ditt starka hjärta slog under min hand till sista andetaget, även om jag viskade att det var ok att släppa taget. Vi fixar det, lovade jag dig då. Och det gjorde vi. Vår lilla familj har överlevt dessa år utan dig. Det har inte varit lätt alla gånger, men vi har klarat det. Kanske för att din närvaro fortfarande är så påtaglig. Jag kan till och med förnimma din gestalt bakom mig när jag skriver detta. Hur du ler lite snett och känner en stolthet. Dels för att jag har förtroendet att sprida mina ord här, men även för att jag hyllar din existens – trots att du aldrig ville göra något väsen av dig som person. Men du var så mycket för så många. Speciellt för mig.
Pappa, jag tänker på dig ofta, men det gör inte lika ont längre.
