Min pojkvän och jag åkte till Lysekil för en kort dagstur under semestern. Vi hade tidigare sett Alingsås och hade också planer på att besöka Malmö. Det tog lång tid, närmare två timmar från Göteborg, men eftersom vi gillar buss och kollektivtrafik var det bara mysigt. Hållplatserna i Lysekil var tre till antalet, Stationen, Södra Hamnen och Havets Hus.
Vi hoppade av vid Havets hus, som också var ändhållplatsen.
Lysekil var jättefint. Det var en behaglig dag, blåsig, men inget regn. Vi tittade på fiskar i Havets hus, besökte kyrkan uppe på kullen mitt i stan och avslutade dagen på en thairestaurang precis bredvid busshållplatsen Stationen. Vi hade gott om tid, men min pojkvän som är en tidspessimist, ville inte att vi skulle sitta och sörpla i oss Singha några minuter innan bussens avgång, så vi betalade och gick. Vi var inte helt säkra på att bussen skulle stanna vid Stationen, men vi hade gott om tid och promenerade därför mot Södra Hamnen.
Vi stannade till vid hållplatsen och tittade på displayen som talade om när bussen mot Göteborg skulle avgå. Solen sken och jag var övertygad om att mannen i mitt liv hade koll på klockan. Jag vet inte om det var han eller jag som föreslog att vi skulle promenera vidare mot ändhållplatsen Havets Hus. Jag tror det var han, men han hävdar att jag var drivande i frågan.
Eftersom det var en vacker dag, tog vi strandpromenaden längs med vattnet mot Havets Hus. När vi kom fram till hållplatsen var klockan 19.32. Enligt hållplatsens display hade bussen avgått två minuter tidigare.
”Ska vi springa?” frågade jag och utan att riktigt vänta på svar började jag springa tillbaka. Jag hade nämligen för mig att jag sett på displayen på Södra hamnens hållplats någonting om att bussen avgick därifrån 19.40.
Nu har jag missat att berätta att pojkvännen en vecka tidigare hade stukat foten och var lindad. Så i mitt kaotiska stresstillstånd tänkte jag: ”Jag måste lämna honom här. Nästa buss går om två timmar, jag vill hem och han håller mig tillbaka. Jag är vältränad och har en chans, men han är dödsdömd.”
Springande vände jag mig om för att försöka förklara att det låg på mig att uppehålla busschauffören. OM nu bussen inte avgick förrän jag var framme.
Efter en kurva såg jag bussen. Min man höll sig några meter bakom mig. Han litade på att jag skulle hinna, men var också orolig för att någon skulle sträcka ut en fot för stoppa honom i jakten på den löpande kvinnan framför honom. Han var också rädd att tappa sin mobil i vattnet. Hur skulle han då kunna köpa en bussbiljett? tänkte han.
Vi var framme 19.39 och bussen lämnade inte Lysekil förrän 19.48. Så vi hostade i oss lite syre och vilade oss hemåt i bussens bakre säten ända fram till Göteborg.
En helt annan dag kom vi i tid tillbaka från Alingsås.
