Medan världen står i brand och folk på många ställen saknar livets nödtorft försöker Maken och jag på vårt håll att göra oss av med vårt överflöd. Vi vill helst inte kalla det för att ”döstäda”, det låter så dystert. Men det är klart, man vill ju inte att barnen ska behöva gå igenom hur mycket bråte som helst den dagen vi inte längre orkar göra det själva.
En skämtteckning som jag såg nyligen illustrerade detta välfärdsproblem på ett träffande sätt: En man står med sin son utanför ett fullknökat garage där prylarna väller ut genom porten som inte går att stänga. ”Se här min son, en dag kommer allt det här att bli ditt!”
Det garaget påminde lite för mycket om vårt, kände jag… Det var längesedan det stod någon bil där (vilket beror på att huset med garagenedfart byggdes på femtiotalet när bilarna var typ hälften så stora som idag). Det var också längesedan det stod några träningsredskap i det som vi fortfarande kallar ”träningsrummet” i källaren. Den tränande sonen flyttade hemifrån, och visst är det något magiskt över hur ett tomt utrymme genast fylls med bråte utan att man riktigt fattar hur det går till? Den naturlagen minns jag inte att man fick lära sig något om i fysiken på högstadiet.
Det var också längesedan det stod någon oljepanna i det som vi fortfarande kallar ”pannrummet”. Där finns idag en massa kläder (för små), allsköns förhastade loppisfynd, några speglar, en trasig kontorsstol och en gammal docksäng.
Och ja, det var längesedan det som vi fortfarande kallar ”matkällaren” användes till just mat i första hand. Det närmaste man kommer mat där just nu är väl några flaskor med alkoholhaltiga drycker, annars trängs där mest utrangerade tallrikar, ljusstakar, vaser, en gammal bakmaskin, en gammal popcorns-poppare och… ja ni förstår.
Men vilka saker är överflödiga och vilka ska sparas? Här har det visat sig att Maken och jag tycker precis likadant om varje pryl. Fast tvärtom. Det jag vill bli av med vill han behålla och vice versa. Han är också mer för de stora tagen. Fick han hållas skulle han lätt kunna tömma halva huset på en förmiddag, bara spara just det som jag helst vill bli av med. Medan jag går och smågnetar, letar igenom en låda, en hylla, ett skåp i taget och kör en kasse till Röda Korsets second hand-butik lite nu och då.
Tillsammans gör vi oss i alla fall av med betydligt fler prylar än vi köper nuförtiden. Så någon gång kring nästa sekelskifte ska vi nog bli klara med ett feng shui-hem där ingenting står i vägen och äter energi i onödan.
Ett steg på vägen var att vi faktiskt kunde enas om att dumpa (nästan) alla dvd-filmer. Svårare är det (tycker jag – inte Maken) att skiljas från cd- och vinylskivorna. Där håller jag emot. Eftersom det känns som att vi lever i den yttersta av tider så börjar man också tänka på den dagen när någon, jag nämner inga namn, har kapat Sveriges internetkablar. Då när vi inte har tillgång till Spotify kan skivorna bli goa att hitta. Tänker jag. Och hoppas att inte Maken har slängt vår gamla stereo då.
