Genom åren har jag skrivit om flera av mina midsommaraftnar. Vissa har involverat många människor och sena nätter, och andra enbart de allra närmaste och tidiga kväll i säng. Några har varit kantade av sorg och saknad över människor man förlorat, men de allra flesta har omfamnats av glädje och förväntan. För mig är nämligen midsommar en av de bästa helgerna på året. Dels på grund av sommarens ankomst, men även för denna helg saknar de skyhöga förväntningar som många andra storhelger innebär. Det blir vad det blir liksom. Huvudsaken är att jag får ha klänning och blommor i håret.
På tal om blommor i håret – nu ska ni få höra hur jag löste det i år. Hur lätt som helst faktiskt. Jag köpte en midsommarkrans i plast på Ica. Ja, ni hörde rätt. Plast! Och nu tror ni kanske att jag har tappat det helt. Förlorat stil och finess. För ett tag sedan skrev jag om att jag bjöd på korv i bröd på en middagsbjudning, och nu bemödar jag mig inte ens att klä eller köpa en riktig krans. Men vet ni, det var faktiskt ett klokt och genomtänkt beslut. En prioriteringssak helt enkelt.
Den senaste tiden har inneburit ett späckat schema, både på arbetet och fritiden. Då behöver man vara snäll mot sig själv. Det är något jag har varit lite dålig på i livet. De högsta förväntningarna ställer jag nämligen på mig själv, ”duktig flicka” som jag är. I år hade jag planerat att ha en krans med röda, vita och blå blommor, som skulle matcha min klädsel för dagen. Jag såg den så tydligt framför mig. Kosta vad det kosta vill – i både tid och pengar – kransen skulle jag ha.
Så planen var att ställa klockan tidigt på midsommarafton, och cykla ner till torget för att traditionsenligt trängas bland alla andra med samma uppdrag som jag. Men dagen innan kände jag stressen komma smygande. Skulle jag orka lägga energin på detta, och kanske inte ens lyckas hitta exakt den jag sett framför mig? Jag ville verkligen inte börja en av årets finaste dagar med andan i halsen. Så jag köpte helt sonika en krans i en matvarubutik. Precis en sådan jag ville ha, med prästkragar, blåklint och vallmo. Fast i plast. En som passade min outfit, men som inte gav mig magsår.
När midsommaraftonen gick mot kväll, och vi hade landat på hemmaplan igen, la jag kransen ifrån mig i soffan. La mig tillrätta och sträckte ut mina bara ben. Jag slöt mina ögon en stund och funderade på vad resten av midsommarafton skulle bjuda på. Utanför hörde jag grannarnas glada sorl, och det slog mig att det troligtvis inte bara är jag som älskar denna opretentiösa högtid. Vi svenskar mår nog bra av att sänkta krav och förväntningar. Ibland handlar det om korv i bröd till middag, och ibland om platskransar till midsommar. Nästa år kanske jag binder mig en egen, eller så gör jag det inte. Oavsett vilket så kommer det sannolikt bli en fin midsommar då också.
