En av de finaste saker jag läst, läste jag i ett minnesord.
En man hade gått bort, i hög ålder, men dödsfallet hade kommit oväntat. Som om döden kommit mitt i klivet, så att dagarna framöver var planerade precis som vanligt.
Så, det som han och hans vänner alltid brukade göra, fira att solen stigit så högt på himlen i den tidiga vårvintern, så den kommit över taknocken på en gårdsbyggnad och börjat lysa in i det intilliggande huset, det blev inte av. I alla fall inte tillsammans som man brukade.
Men varje år annars, brukade de fira solen.
Man kan riktigt se dem där tillsammans. Kanske med en prinsesstårta, fin duk på bordet, räknandes sekunderna med kaffetermosen beredd. Och så där… kom solen.
Och saknaden som beskrevs så fint i minnesordet, var som andra sidan av myntet av gemenskap de verkar ha haft tillsammans. Med en livsglädje, så man beställer tårta, för att fira solstrålar över en taknock.
Just nu känns det ju annars som om det inte är så mycket att fira. Och ibland när det varit extremt mycket tunga nyheter – krig som går rakt in i en, besparingar på en skola som behöver stärkas och rapporter om bristfälligt ja, nästan allting, så suckar jag uppgivet till Darling och säger. ”Och människor blir sjuka och dör också.”
Då tittar han på mig, med sin extra kloka blick och säger: ”När man tänker på hur mycket som hela tiden pågår i världen, och hur många otroligt avancerade processer som ska klaffa i en människas kropp så är det egentligen fantastiskt hur mycket som ändå fungerar, men det friska talar ganska tyst.”
Och jag stoppar mig liksom i det där jag skulle säga i nästa andetag, och istället tänker jag, att han kan ha rätt. Eller i alla fall, att man borde tänka på det som ändå fungerar, lite oftare.
Det är inte mörkret som behöver vår uppmärksamhet, det är det andra.
Tårtkalaset från det där minnesordet fastnade i mig. För en dag i början av april kommer en sydlig vind, direkt från Afrika och får hit värme, varm som en sommardag.
Jag hade annat viktigt den dagen men när jag kommer ut och känner värmen, springer jag och letar upp en klänning istället. Jag blir så exalterad så jag blir virrig. Drar på en klänning från garderoben, drar av sockarna och springer ut i trädgården.
Sen sitter jag där, och kommer ihåg saker jag glömt, som värme till exempel.
Jag kommer ihåg resor till platser där apelsinträd blommar när man går och handlar.
Jag kommer ihåg hur det känns inuti när det är sommar.
Jag kommer ihåg sånt som är bra, att det finns sånt som fungerar.
Jag känner att jag skulle vilja fira med en tårta men inser att jag inte hinner köpa nån innan värmen försvunnit.
Så istället hämtar jag en kopp kaffe, hittar en liten pralin och firar att det finns sånt som man kan lita på, som aprilväder. Snö ena veckan. Sol och 20 grader nästa vecka. Och att ljuset ändå alltid kommer tillbaka.
Livet är inte bara trafikverkets haveri och sånt som är svårt. Och om inte det är värt en tårta, så säg, vad är väl då värt en tårta?