Nyss kunde vi läsa i HN att det är sextio år sedan Domus, saligt i åminnelse, öppnade i Varberg. På den tiden bodde vi i Lassabacka och Mamma brukade cykla till stan och handla med mig i en grön barnsits på pakethållaren. Men de tidigaste varuhusminnena har jag inte från Domus, utan från Epa som låg i det då grönkaklade huset där Önska håller till idag. Epa var så nära paradiset man kunde komma. Där, i foajén, såldes nämligen mjukglass! Man fick välja mellan vanilj, dagens smak eller blandat – det är sånt man inte glömmer.
Men Domus alltså. Där pryade jag i åttan, och sen blev det jobb på sommar- och jullov. Jag minns det som en kul arbetsplats, med fina arbetskamrater som Ingvar, Helen, Susan, Kerstin, Inga med flera på avdelningen för bosättning.
Men jag minns befängda saker också. Till exempel att Domus personal inte fick lov att besöka Kvantum. Blev man påkommen med sådan otrohet blev det en uppsträckning på chefens kontor. Hur han visste att någon handlat hos konkurrenten är oklart. Hade han spioner inne på Kvantum? Satt han utanför och spanade? Jag vet inte. Som vikarie struntade jag nog i denna regel, men jag minns en stackars syndares tårar efter en sån reprimand. Observera att det ändå inte är 1800-tal vi pratar om här.
En annan sak jag minns är att våra fikaraster var 17 minuter långa. Samtalen över kaffet kom därför att handla om när man kommit och när man måste gå. Hade man kommit sju minuter över tre så var det alltså – tänk, tänk – dags att gå sex minuter i halv fyra, eller hur? Stämpelklockan styrde arbetsdagen.
Självklart måste vi alltid vara trevliga mot alla kunder. Därför behövde vi, som ett andra samtalsämne, ventilera dem på fikarasterna – sura badgäster som gnällde på oss för att det regnade på deras semester, slafsiga gubbar som kom i bara linne och badbyxor som om vi var en strandkiosk och inte ett rekorderligt varuhus, krävande kunder som begärde att vi samtidigt som vi skar upp vaxdukar skulle hålla dem med allehanda turistinformation om Varberg, allt från Kallbadhusets öppettider till restaurangernas menyer.
Ja, man gjorde så gott man kunde. Det värsta var när nån behövde hjälp med gardintillbehör. Ungdomar, ni anar inte hur många grymt komplicerade sätt det fanns att sätta upp gardiner på den tiden! Det handlade om tusen smådelar som man kunde drömma mardrömmar om på nätterna. Om nån drabbad kund fortfarande lever och läser detta vill jag bara säga FÖRLÅT! Det blev säkert fel.
Men allt det där är väl preskriberat. Nu är det 2023 och ”vi” har alltså vunnit Eurovision igen. Jag hörde Loreen beskriva sitt nummer som ”det vi står för i Sverige”: nämligen medmänsklighet, hopp, kärlek och konstruktiva lösningar. Tyvärr, det är inte så jag skulle beskriva dagens Sverige. Och faktiskt inte låten heller. Jag blev tvungen att kolla texten och fann den vanliga historien om kärlek som inte kan utövas som önskat. Men medmänsklighet och konstruktiva lösningar? ”Du sitter fast på mig som en tatuering…” Eh? Vad är det jag missar?
