Jag tror det är den där sista veckan i oktober det kommer.
Den där veckan när man plötsligt vaknar och det är några snäpp mörkare på morgonen. Ett mörker man inte sett innan.
Och det är avlövat på träden, som om nån varit och plockat sig en stor bukett, och bara lämnat kvar stammen, mörk och skulptural. Som om trädet glömt ta på sig jackan när det skulle ut.
Det är just den veckan, när tidningarna dessutom ännu en gång beskriver en värld som är så härjad så den inte går att ta in, som jag börjar längta till grytet.
I nattmörkret, med bara ett svagt ljussken från månen utanför de neddragna rullgardinerna, ligger jag och mumlar till Darling:
”Jag vill bara stanna här i grytet. Det ska vara varmt och ombonat och ovanför den öppna brasan hänger ett porträtt på någon från förr, och det finns bara en tekittel, och mjukt dunkel och så stannar vi här i grytet hela vintern.”
Darling är för mycket på väg in i sömnen, för han reagerar inte med tillräcklig entusiasm på min målande bild över vår framtid där vi ska gräva ner oss i underjorden med bara en sprakande brasa som underhållning.
Men jag är så entusiastisk inför idén, så jag nästan får svårt att somna.
Det kan ha varit den där blicken jag slängde i förbifarten på ”Det susar i säven”, den klassiska engelska barnboken som stod där lockande i bokhyllan, som startat min gryt-längtan. Boken där Grävling hasar runt i filttofflor och snön gör en så lagom kall så brasan alltid är efterlängtad. En värld befolkad av lugn och vänlighet. Och bara i enstaka fall, ett äventyr, som alltid slutar gott.
Ungefär som i Vår herres hage, där veterinären James kör genom ständigt gröna kullar och länsstolen står och väntar vid brasan.
”Det händer ju aldrig nåt i den serien,” brukar Darling säga och uttråkat lämna tvsoffan.
”Nä just det, och det är ju det som är så skönt,” säger jag.
Men det är bara hälften av kvällarna jag vill till grytet. Resten av tiden vill jag till barrikaderna. Eller i alla fall nånstans för att göra motstånd. Göra nåt, påverka, slå larm, förändra.
När världen brinner, bokstavligen brinner, går det inte bara att gömma sig i grytet.
”Vi måste göra nåt,” säger jag till Darling.
Och som vanligt svarar Darling med nåt klokt.
”Vi kan inte förändra den stora världen, men kanske den lilla.”
Och jag börjar fundera på var vi hittar det lilla. Besöka nån som är ensam på ett äldreboende, bli volontär, lära flyktingar svenskar, starta en anhörigförening. På nåt sätt öppna en dörr för någon.
Ungefär som Grävling gör när Råttentott och Mullvad hamnat i den stora snöstormen och gjort sig illa. Med ljusstaken i hand och filttofflorna på öppnar Grävling sin dörr i mörkret.
”Men kom nu med in köket. Där finns en brasa som heter duga, och kvällsvard och allting,” säger han till de förfrusna smådjuren.
Och sen värmer de varandra där vid brasan, tillsammans i grytet.
Samtidigt som de gör världen lite varmare och bättre den med.