Frans Persson går försiktigt ut genom altandörren. De första stegen är lite avvaktande, som att han mentalt förberett sig för kalla vindar och regn. Så som det ofta har varit det senaste halvåret. Men inte i dag. Han ställer sig på trätrallen och blickar ut över trädgården. Vänder ansiktet mot solen och kisar. Hela hans väsen njuter av alla intryck från naturen. Dofterna, fågelkvittret och varmt trä under fötterna. Det skulle lika gärna ha kunnat vara jag. Skillnaden är bara att han har fyra ben och jag bara två. Men likt vår katt vaknar även jag till liv i mars, efter vinterns långa dvala.
I flera månader har vi mestadels kurat inomhus. Försökt hålla värmen i ett hus som anpassat inomhustemperaturen till en nivå som någorlunda ska passa vinterns elpriser. Innetofflor och en extra tröja med andra ord. Värmeljus och filtar. Allt för att uthärda månaderna jag helst av allt hade velat slippa. Frans har klarat sig fint med sin långa och tjocka päls. Och det är förmodligen därför han trots allt har vågat ge sig ut i kylan och mörkret en stund varje dag. Trotsat slask och snö som fastnar i pälsen. Jag själv har varit glad om jag sluppit ge mig ut alls sådana dagar.
Alla årstider har sin tjusning säger vissa – jag håller inte med. Inte Frans heller. Men nu väntar ljusare och varmare tider. Häromdagen tog vi den första tuppluren i vårt inglasade uterum. Vi båda älskar att krypa upp i soffan bland alla kuddar och dynor till trädgårdsmöblerna. Dåsa i vårsolens värme - där bakom glaset, som skyddar oss från de fortfarande lite kyliga västkustvindarna. Om några månader kommer det vara för varmt att ligga där under soliga dagar – i varje fall om man inte uppskattar känslan av att smälta bort i en bastu. Men nu! Så ljuvligt och avstressande för en vintertrött själ. Oavsett om man har två eller fyra ben.
På gräsmattan ligger Frans platt på marken. Vinden tar tag i hans yviga päls, och han rullar nöjt över på rygg så att hans vita mage blottas för världen. En liten stund ligger han där i solen och bara njuter, men snart bär det förmodligen av på ännu ett äventyr i kvarteret. Så här års är han bara inne korta stunder för att äta, vila och putsa på sin päls. Precis som jag själv gör under årets vackraste dagar (bortsett pälsvården), då jag inte vill missa en sekund. Jag vet att det fortfarande är risk för både kyla och snö, men jag känner – precis som Frans Persson – att det är vår i luften just nu.
Plötsligt kommer han in till mig, där jag sitter och skriver, och hoppar upp i mitt knä. Jag borrar in näsan i hans mjuka päls och känner hur hela han doftar hopp och förväntan. Frisk luft, gräs och solvarm natur. En doft av lycklig katt. Vårkänslorna väcks som på en millisekund. Det är nu det händer. Det är nu det vänder. Och jag och Frans är mer än redo.
