Här sitter jag, i skrivande stund, och läser i DN en text av Andrev Walden. Den handlar väl i princip om vilka förväntningar på livet som man har rätt att ge sina barn. Och därmed vilka förväntningar man själv har och har haft.
En bra och klok text, där det klokaste konstaterandet är att alla de som sitter i tv-sofforna och säger att ”du kan bli det du vill” är sådana som har blivit vad de vill.
Okej. Alla andra då, som siktade högt och träffade lågt?
Här kommer jag själv in i bilden, även om jag inte ens har siktat högt.
Som tämligen nybliven pensionär, finns det möjligtvis anledning, eller möjligen inte, att reflektera över yrkeslivet som varit och som aldrig mer kommer igen. Men undertecknad funderar ibland över det, på gott och ont.
För det här första: Vad ville jag uppnå? Ville jag som journalist göra världen till en bättre plats? Nej, så uppblåst är inte mitt ego, även om jag har hört många journalister påstå att detta är deras drivkraft.
Vad tusan ville jag då?
I princip ingenting, utom att ha en sysselsättning med inkomst, en sysselsättning som är f-n så mycket bättre än att behöva jobba.
Och det jag uppnådde är väl då att jag har kunnat bidraga till försörjningen av mig själv och min familj.
Det finns bara ett ord för en sådan person: Medelmåtta.
Detta epitet är jag oerhört nöjd med. Jag inser till och med att beteckningen medelmåtta är något överdriven.
Men jag har alltså klarat mig fram till pensionen och får därmed en medelmåttig utbetalning varje månad. Utan att lyfta ett finger. Bara det!
Kommer våra barn att kunna räkna med detta? Tusan vet.
Som en inte fullt duglig person, kunde jag sluta jobba vid 65 år, titta bara på de fullt dugliga och framgångsrika; de jobbar till de dör, vilket även lär drabba de som nu är unga, antingen de duger till något, eller ej.
Men jag kunde!
Därmed styr jag min tid själv. Ingen arbetsgivare, eller för den delen jag själv, ställer några krav. Kan det bli bättre? Kanske, men inte för mig, som är av naturen lat.
Men så blev jag faktiskt just det jag ville, även om jag inte visste om att jag ville det. Det är jag tacksam för, av tidigare nämnda anledningar, de om att mitt yrke är det bästa man kan ha om man inte gillar att jobba.
Men texten började med den yngre generationen och får sluta med samma tema.
Det är inte 1970-tal, eller tidigare, längre. Jag tror inte att mina unga kolleger längre kan välja journalistiken som yrke, om de inte gillar att jobba.
Det blir nog till att jobba som en bäver, om man vill komma någonstans, vilket yrke som än är valt.
Medelmåttor göre sig icke besvär.
Tack och lov att jag kunde hålla skenet uppe, skenet av att vara någorlunda duglig. Kanske är det det som jag har varit bäst på. (mer än en kommer att protestera mot mitt påstående, att jag lyckats hålla skenet uppe)
Men nu orkar jag inte längre skriva om allvarliga saker, som yrkesliv.
Jag är allt för upptagen av att… göra ingenting vettigt, eller nyttigt, alls.
Om jag nu någonsin har gjort det.
