Tänk, då sitter jag här vid tangenterna igen, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Återigen ska jag få lov att skriva ner mina tankar till er. Vilken ynnest egentligen, att få möjligheten att nå ut med sin röst till alla er läsare – både digitalt och i pappersvarianten av tidningen. Det har nu gått sju år sedan jag fick det där mailet från den dåvarande chefredaktören. Hon undrade om jag ville dela med mig av mitt liv och min vardag för HN:s läsare. Jag blev naturligtvis smickrad. Glad och stolt. Tänk att just jag! Trots att jag var relativt van skribent redan då, och hade bloggat i många år, så var det lite läskigt att ge sig in i denna form av media. Vem skulle ha intresse av att läsa mina ord? Och hur skulle de tas emot…?
Åren har gått snabb. Folk i min närhet frågar mig ibland hur jag får uppslag till mina kåserier. Och då kan jag ibland få prestationsångest. Är det jag skriver verkligen intressant för andra att läsa? Bryr sig verkligen någon annan om mitt beteende med min katt, om sommarminnen och vinterbitterhet, eller om mina erfarenheter kring att leva som varannan-vecka-familj? Jag menar, jag har ju inte någon mer spännande tillvaro än någon annan. Men behöver man egentligen leva ett extraordinärt liv för att ha rätten att få utlopp för sina tankar? Jag tycker inte det. De allra flesta av oss tycker om att läsa om sådant som ger igenkänning.
Och tänk vad mycket som har hänt under den här tiden! Både stora och små saker i livet. Från den djupaste sorg till den totala lyckan. Och allt däremellan såklart. Mitt mål har alltid varit att skriva personligt, men inte för privat. Gränsen är hårfin, men för mig är den tydlig. Och jag ska inte sticka under stol med att det jag har skrivit här, även har varit i ett slags terapeutiskt syfte för mig. Inte minst när det handlar om döden. Jag tror att det är nyttigt att sätta ord på det som rör sig i huvudet – både hos mig själv och andra. I synnerhet när det gäller de svårare frågorna i livet. Man är liksom sällan ensam, även om många inte vill prata högt om vissa saker. Det hoppas jag att jag kan bevisa genom mina kåserier.
Det senaste halvåret har varit omvälvande och intensivt på många sätt. Jag funderade faktiskt kort på om jag skulle sluta med mina kåserier. Var det värt den tiden och engagemanget? Men jag behövde inte fundera så länge. Genom åren har jag fått så fin respons från många människor – både kända och okända. Och det värmer ända in i själen. Jag blir så glad när jag lyckas nå in i hjärtat hos andra med mina ord. För jag tror som sagt att det behövs fler som sätter ord på det som många av oss känner och funderar på. Och så länge jag lyckas med det, och min egen drivkraft finns kvar, så ska jag fortsätta att dela med mig av mina tankar till er. Tack för att just du läser.
