Kyrkogården bäddades in i ett tungt mörker denna allhelgonakväll för några veckor sedan. Trots det kändes det inte kusligt på något sätt att promenera där. Jag var visserligen inte ensam, utan höll min man stadigt i handen, och många andra människor besökte också sina anhörigas gravar Men även om jag hade varit själv, så tror jag inte att jag hade varit rädd. Kyrkogårdar känns oftast inte obehagliga att vara på, inte ens under sena höstkvällar. Snarare trygga och fyllda av kärlek.
Vi hade precis tänt ljus för våra nära och kära, som inte längre finns hos oss här på jorden. Några ligger begravda på just denna kyrkogård, men långt ifrån alla. Och det spelar egentligen ingen roll, för i minneslunden brinner ljus för alla själar – oavsett var i världen de lagts till sista vilan. Vi hade pratat varmt om dem, när vi stod där tätt intill varandra – tillsammans med alla andra människor med samma ärende denna kväll. Varsamt hade vi placerat våra gravljus bland alla de andra. Där stod de allihop och sken – så vackra i ett hav av blommor.
”Hur skulle du vilja bli begravd om du dör?”, undrade min man när vi promenerade hemåt igen. ”När jag dör, menar du?”, skrattade jag som svar tillbaka. Jag blev samtidigt lite överraskad av frågan. Inte för att det var ett känsligt ämne på något sätt – snarare över att vi faktiskt knappt hade berört denna fråga under våra år tillsammans. Detta trots att vi alltid haft döden i hasorna, och dessutom sett den på så nära håll som det är möjligt. Ändå har vi aldrig pratat om hur vi själva vill ha det när våra hjärtan en dag slutar slå.
Det som slog mig var att jag nog själv knappt vet hur jag vill ha min egen begravning, eller var jag vill att mitt stoft ska grävas ner. Kanske är det inte så betydelsefullt för mig om sanningen ska fram. För mig är livet viktigast – alltså är jag befinner mig just nu. Men en dag kommer det ju ta slut, och då tror jag att det är viktigt för dem som finns kvar, att känna till ens sista önskan. Att sörja är enormt tufft ändå, och då kan det vara skönt att få vägledning i alla svåra beslut man ska ta. Och kanske kommer man uppskatta livet ännu mer om man faktiskt tänker på sin egen död ibland.
Vi har våra familjer begravda på olika platser i landet – några av dem spridda i en minneslund, andra jordfästa eller kremerade. Frågan är vad just jag vill när min tid på jorden är slut. Kanske ska det bli ett nyårslöfte att fundera på det – även om jag har planerat att leva länge till. Det viktigaste för mig är att inte skapa något dåligt samvete hos någon, över en gravplats som inte kan besökas så ofta. Jag kommer ändå inte att vara där. Min själ kommer att finnas någon annanstans. Där mina anhöriga väljer att tända ljus för att minnas mig i framtiden. Precis som vi gjorde denna allhelgonakväll.
