Det har blivit dags att ta farväl av nödens och dödens år, 2022. Dra åt skogen, där är dörren. Stäng efter dig, det drar!
Om jag ska vara riktigt negativ, vilket blivit lite av min specialitet, så har det varit lite väl många skitår på rad nu, har det inte? Pandemi, krig, klimatkris och svindyrt precis allting. Kollektiv skit som drabbar oss alla är ändå min favoritskit, om jag måste välja. Då kan vi åtminstone gnälla, skälla och gråta tillsammans.
Men så är det den där andra skiten, den individuella, som envisas med att fortsätta ske trots att man har händerna fulla av energikris och ett klimat som knappt finns. Att människor man älskar mår dåligt, att man själv inte mår sitt bästa, att ens människor och djur dör, att det regnar in, att pengarna är slut hela tiden och att ingenting verkar vilja lösa sig.
De senaste årens mer eller mindre konstanta prövningar har förändrat mig på djupet. Förr när jag fick frågan hur läget är, var jag en person som svarade:
”Det är hopp om’et!” med glimten i ögat. Idag svarar jag på samma fråga med ett:
”Jämna plågor.” Och jag menar det, gravallvarligt. Plågorna är så jämna att jag nästan inte märker av dem.
Låter det som att jag är lite deprimerad? Det är jag inte, däremot har de här låtsasåren som nyligen passerat gjort att jag kommit till en insikt så glasklar och skarp att den gör ont att ha i huvudet: Jag är påväg åt fel håll, jag lägger min tid på helt andra saker än vad jag vill göra och trots att jag är vuxen så äger jag en bråkdel av min egen tid.
Under alldeles för lång tid har jag känt mig nödgad och tvingad att ge min tid till andra, och i och med det har jag inte kunnat rå om mitt eget hus. Ni vet när man ska flyga och de går igenom säkerheten. Om syrgasmaskerna ramlar ner från taket ska man först ta på sin egen mask, och därefter hjälpa andra. Om man inte gör det blir det farligt.
Min taktik har varit att när maskerna trillar ner springa direkt till damen som vrålar efter hjälp några rader bort. En person som är fullt kapabel att ta på sin egen mask, men som tycker det är bekvämt när nån annan gör det. Kvar på min stolsrad sitter mina barn och min avsvimmade man. De som behövde mig.
Jag brukar inte ge nyårslöften, men 2023 kommer jag ställa krav på att jag ska äga mer av min tid och disponera den själv. Jag kommer säga mycket nej, och jag kommer sätta ett pris på min tid som ingen har råd att betala. Tillgång och efterfrågan får gälla även här för jag har pyttelite tid och det gör mig förbannad att tänka på hur många människor som anser sig ha rätten att ta min och min familjs tid i anspråk. Det tas och det dräneras, och inget lämnas kvar till oss. Det enda som är viktigt.
2023 vill jag ha tid för de som behöver mig, de jag vill vara med och som får mig att må bra. Jag vill göra saker som ger mig energi för då kan jag göra mer för andra. Och jag vill vila utan att känna skam.
Årets sista rockströmska tanke: Ta tillbaka er tid, kasta energitjuvarna, vila en stund och se hur det känns. Jag tror det kommer kännas toppen!
