Jag har aldrig tänkt mig som en skrämmande figur. Tvärtom, klen med utstående mage, obefintliga muskler, vajande i vinden på grund av min längd. Ingen större fara, en syn som möjligen väcker medlidande istället för fasa. Och väcker synen fasa, torde det inte vara för något annat än att synen är fasansfull. Sådan har jag tänkt mig bilden av mig själv. Om jag tänkt någonting alls.
Men slumpens skördar, skördar. Det tillfälle jag ska berätta om skördade offer. Det var verkligen inte min mening att skrämma någon, men så blev ändå fallet.
Det började med att en god vän glömde sin tröja i mitt hus. När han upptäckte detta föreslog han att han klockan 17 skulle hämta den, efter att ha gjort några ärenden i Halmstad. Det gick så bra, tyckte jag.
Jag hann, innan vännens ankomst för att hämta tröjan, jobba lite i trädgården. Därför satte jag på mig trädgårdskläderna och började rota bland snåren som såg hemska ut. De ser fortfarande, efter min arbetsinsats, hemska ut, men det beror på att jag inte är så duktig på trädgårdsarbete. Eller på något arbete, vilket som helst.
Det närmaste jag kommer att vara ett flitigt bi, är epitetet drönare.
Nu hör inte detta till saken egentligen, men jag måste beskriva min högst tillfälliga arbetslust, inte minst för mig själv, för att jag ska påminnas om att aldrig få någon sådan igen. Arbetslust, alltså.
Arbetslusten var som sagt tillfällig. Efter en kvart gick jag in igen och tog därvid av mig mina rena arbetskläder. De hade inte hunnit bli smutsiga av mina små försök med sekatören. Men det var liksom för att bevisa för mig själv att jag hade jobbat. Har man jobbat, vilket man inte kan påstå att jag hade gjort, vore ju kläderna smutsiga.
Där stod jag alltså i kalsingarna när det ringde på dörren.
Märkligt, tänkte jag. Redan, klockan är bara 15, vännen måste ha gjort sitt ärende fort.
Alltså gick jag och öppnade dörren i bara kalsingarna, det var ju en god vän som jag känner väl, då kan man göra så.
Familjens lilla hund blev glad när jag sade att ”Nu kommer Ingemar”. Hon skällde högt och var väldigt ivrig, då hon gillar vännen och hans hund skarpt.
Utanför dörren stod där ingen kompis, utan två äldre damer från ett välkänt trossamfund, vilket är känt för att knacka dörr.
Uppenbarligen var det skrämmande med en karl i kalsingar och en liten vit hund, vilt skällande och hoppande kring damernas ben. Jag förstår dem så väl.
Det som de blev VITTNE till var inte en syn som var uppbygglig. Inte ens en söt hund hjälpte.
De lämnade snabbt platsen, jag fick inte en gång deras tidning.
Det var tråkigt, även om jag hellre hade varit klädd annorlunda när jag öppnade min dörr. Men att vara generad har jag vant mig av med med stigande ålder. Vi är alla människor, med fel och brister. Att skämmas över mig själv får sparas till dess att jag har gjort något riktigt dumt. Till riktigt dumt räknar jag inte att av misstag visa mig i kalsingar.
Ingen skugga över dessa tvenne damer, som vandrat runt för att sprida sin uppfattning om tro, tvärtom all heder över deras otacksamma kämpande.
Men man kan kanske tycka att de borde förlåta mig och mina kalsingar, då de själva, som sagt, tillhör ett tros-amfund.
Hmm, stavas det ordet med två ”s”?
