Så här i semestertider vill jag gärna berätta om en resa jag gjorde med familjen för kanske femton år sedan. En liten vintersemester till de norska fjällen, dock med komplikationer av varierade slag.
Mina barn bodde fortfarande hemma och min dåvarande make och jag hade bestämt oss för att åka till fjällen en sista gemensam gång. För att göra det lite speciellt erbjöd vi barnen att ta med sig var sin kompis. Två extrabarn följde därför med på resan och eftersom ett av tre ätteläggar hade tagit körkort bestämde vi oss för att ta två bilar upp till de norska fjällen där stuga var inbokad. Den ena av våra bilar hade krånglat en aning, men den var nylagad och kunde därför tas med norrut.
Vi åkte tidigt en lördagsmorgon. Ungdomarna körde egen bil och pappa och mamma Sjöwall satt i den andra. I Bohuslän började det hända grejer med den lite äldre, men nyreparerade, bilen. Svart rök pustade ut från avgasröret och den svarade dåligt på gasen. Efter att ha stannat och diskuterat läget insåg vi att den nog inte skulle klara sig hela vägen upp till Norge.
Vi svängde av motorvägen, lät ungdomarna sätta sig i den sämre bilen och tog sedan den piggare in mot Lysekil för att hitta ett biluthyrningsställe. Ett bekymmer fanns dock. Den skadade bilen hade takbox och ingen av hyrbilarna kunde ha den på taket. Lösningen blev en hyrbil med drag och på draget hänga på ett släp, vari vi lade boxen. Det såg helt knäppt ut, men vad kunde vi göra? Takboxen måste med mot Norge.
Väl framme ställde vi släpet på parkeringen med den tömda skidboxen och hoppades att ingen skulle fnissa åt synen.
Efter några dagar fick jag ett telefonsamtal. ”Det var från polisen. Är du Erika Sjöwall?”
Eftersom jag, av naturen, har en slags inre skräck för polisen, rannsakade jag mig själv. Hade jag råkat smuggla in knark i Norge? Kanske misshandlat någon på biluthyrningsfirman? Låtit ett av mina körkortslösa barn köra bilen?
Det var något helt annat. Vår gamla, nu obrukbara bil, hade inte fått vara ifred på pendelparkeringen i Lysekil, utan fått en krossad sidoruta. Det var tydligen bilstereon som lockat. Jag berättade för polisen att vi var på semester och lovade att den vandaliserade bilen skulle hem så fort semestern var över.
I slutet av veckan fick vi ägna oss åt lite logistiskt pyssel, för att kunna ta oss hemåt, men en av våra barns kompisars föräldrar mötte upp oss i Lysekil och tog alla ungdomar i sin bil. Exmaken och jag lämnade därefter tillbaka hyrbilen (och släpet) och körde sedan, oerhört långsamt och försiktigt, hem den äldre bilen med krossad sidoruta.
Bortsett från att en av sönerna blev magsjuk under veckan, var Norgeresan inalles en trevlig semestertripp. Det enda smolket i bägaren var kanske att jag bröt benet på en norrman. Men det är en helt annan historia.
