Doften av den vitlöksspäckade potatisgratängen ligger som en varm och trygg dimma i huset. Ni vet så där som helgkvällarna kunde dofta när man var barn – i varje fall när jag var liten. God mat och familj eller vänner samlade runt bordet. Med van hand tänder jag de sista värmeljusen i vardagsrummet, och röjer undan några kvarglömda saker. Jag vill att allt ska kännas perfekt. Mysigt och välkomnande. Pjuh, då var det färdigt! Nu får de lov att komma när de vill. Den senaste timman har jag nästan känt mig lite pirrig och förväntansfull i kroppen i kroppen – precis som när man väntar vilka efterlängtade gäster som helst. Men det här är inte vilka gäster som helst. Det är min äldste son och hans flickvän.
Nejdå, jag har fortfarande mina barn boendes hemma. I varje fall ett litet tag till. Ena veckan hos mig, den andra hos deras pappa. Men när han och hans fru varit bortresta, har äldste sonen bott där det mesta av tiden, och haft möjlighet att känna på hur det är att vara vuxen på riktigt. Tvätta, handla och laga mat. Naturligtvis under viss uppsikt, men ändå - han har visat att han har klarat sig själv. Han är snart myndig, och visar klart och tydlig att han är redo för det. Jag minns själv känslan när jag var i övre tonåren och mina föräldrar var på resa – hur skönt och vuxet det kändes att få rå sig själv. Ingen som talade om när man skulle plocka ur diskmaskinen, eller vika ihop sin tvätt. Ljuvlig känsla.
Jag kan dock förstå nu hur tomt det måste ha känts hemma i mitt barndomshem när jag och mina syskon började flytta hemifrån. Helt plötsligt blir det så tyst. För att inte tala om hur mycket mindre mat man behöver köpa då det saknas en tonåring här hemma. Men den främsta känslan handlar nog ändå mest om att inte längre vara behövd på samma sätt. Och det är en dubbelbottnad känsla. En del av mig själv får brottas med mitt ego. Man är inte längre den viktigaste människan i barnets liv. Inte på samma sätt som innan i varje fall. Men den dominerande känslan är ändå – som tur är – vetskapen om att jag och hans pappa har lyckats som föräldrar. Det lilla barnet har vuxit upp till en trygg och självständig ung man.
”Åh, vad gott det luktar”, utbrister min förstfödde när han och flickvännen kommer in i huset. Han går in i vardagsrummet - precis som han har gjort tusentals gånger innan - fast ändå på ett lite annorlunda sätt. Lite som en gäst i sitt eget hem, åtminstone för en dag. På samma sätt som när jag hälsar på hemma i mitt barndomshem. Och förmodligen har min egen mamma samma känsla som jag denna kväll. Glädjen att få hem sitt barn. Att få pyssla om. Sönerna kommer förmodligen inte flytta hemifrån än på några år. Men detta blev en försmak av livet som väntar sen. En påminnelse om att våra barn bara är till låns. Men deras ompysslande mamma kommer jag vara in i döden.
