Det är lördagsmorgon, och för första gången på väldigt länge har jag möjlighet att sova ut. För även om jag aldrig jobbar helg, så har det varit en period av väldigt många aktiviteter i kalendern. Jag har visserligen ställt ett alarm för att inte missa att eventuellt avboka ett träningspass. Träning är något som blir en eventuell bonus idag. Just nu, när jag ligger där i sängen och sträcker ut mig – med en kelsjuk katt på min mage och solljuset som strilar in genom glipan i persiennen – så är valet att avboka morgonens pass väldigt enkelt. Jag har faktiskt lovat mig själv en kravlös helg.
Planen för morgonen är att slänga i en toning i håret innan jag äter frukost med yngste sonen. Idag är de bara vi två hemma, och jag har sett fram emot en lugn dag tillsammans med honom. Färgen åker i håret, och medan den verkar går jag ut i köket för att fixa en kopp kaffe. De första jag ser är en massa sandiga tassavtryck på bänkar och golv. Var sjutton kommer dessa ifrån? Då upptäcker jag det: tvättmaskinen som står och blinkar med en hånfull felkod. Exakt samma som kvällen innan, men som jag och mannen trott att vi åtgärdat. Det hade vi uppenbarligen inte…
Jag hade optimistiskt satt på maskinen igen när vi gick och la oss, i hopp om att kunna hänga upp den på morgonen. Nu står den där framför mina ögon – fortfarande full av smutsig tvätt, och vatten som inte har pumpats ur. Och en hel del väta på golvet, som katten uppenbarligen trampat i – före eller efter hans morgontoalett i kattlådan intill.
Med en suck påbörjar jag samma procedur som kvällen innan – att tömma ut vattnet via filterlåset, med hjälp av en ugnsplåt, som jag oändligt många gånger får hälla av i vasken intill. Med konsekvensen att ganska mycket kommer utanför… Såklart. För alla vet ju hur svårt det är att balansera vätska. Extra lyckosamt är det såklart att det är mammavecka, och tvättstugan är välfylld av alla de kläder och handdukar som fyra personer smutsar ner under några dagar. Jag som hade sparat tvätten till helgen då jag bara skulle ta det lugnt… Nu sitter jag i morgonrock - barfota på huk, och med toningsfärg i håret - och undrar om detta verkligen är värdigt.
Dagen ägnas åt att torka bort tassavtryck i hela huset, och upprepade försök att åtgärda felet med tvättmaskinen. Samtal med återförsäljaren (faktum är att jag till och med cyklade till butiken med mitt nyfärgade hår för att få praktiska tips av dem), ännu mer tömning av vatten, och sanering av golvet i tvättstugan. Nu hänger den manuellt centrifugerade (läs: utkramad av mig) tvätten i uterummet, och jag klappar mig själv på axeln. Jag lyckades ändå lösa problemet hjälpligt i väntan på servicekillarna. Men frågan är om jag någonsin vågar unna mig en sådan här ledig och ”kravlös” helg igen…
