Idag, 19/10 läser jag att Lasse Berghagen ÄR död. Igår var det ett år sedan min mamma dog, ett år, tre månader och 30 dagar, sedan min pappa drog sin sista suck.
Jag funderar över ordet ÄR död. Hur kan man vara något, när man faktiskt inte ÄR alls längre?
Visst är en person som lämnat jordelivet, oftast, inte bara ett minne, utan miljontals sådana. Men ÄR död tyder på att man fortfarande är i livet, vilket man naturligtvis inte är som död.
Frågan är av semantisk art och jag har naturligtvis fel, även om jag inte själv anser att jag har det. Det anser jag sällan.
Vi är många som snart är döda, det gäller även de allra yngsta, då även ett liv på 100 år är som ingenting, sett till tidens gång. Tiden ÄR ingenting, den tycks rent av vara relativ och böjlig. Tja, tiden ÄR relativ, får jag erkänna. Det påstod väl till och med självaste Albert Einstein, om jag inte fattat fel.
När jag och ett av mina barn barn satte blommor på föräldrarnas grav på mammas dödsdag, sade vi båda att tiden har gått så fort, hur kunde det redan vara ett år sedan hon dog?
Livet fortgår, även utan morsan, farsan och Lasse Berghagen. Tydligen.
I mitt medvetande och minne ÄR de fortfarande, men inte så mycket döda, som levande. (Här glömmer jag Berghagen, honom står jag inte nära, även om han VAR eller ÄR folkkär. Det gör naturligtvis hans anhöriga, däremot.)
Mina föräldrar och min ävenledes döde bror är är kära för mig och familjen. Det räcker. Lasses vänner behöver inte bry sig, vilket de inte heller gör.
Kanske handlar det inte om språkbruket, trots allt, utan om de känslor och minnen som finns. Som avdankad redaktör är det svårt att inte fundera över den saken. Språket är viktigt och varje ord kan ha en adekvat betydelse, beroende på sammanhang.
Ja, det språkliga är, som sagt, viktigt, men det finns kanske det som är viktigare. Jag har svårt att erkänna det. Men så är det nog.
Kanske är det bara jordelivet man lämnat som död? Vem vet? ÄR man då?
ÄR man ens, när man blivit för gammal för detta jordeliv, men lever ändå?
Författaren Stig Claesson, även han en som var och inte ÄR, påstår sig ha träffat en död man. Detta skedde i södra Italien, strax efter kriget. Men den döde manen var nog mer levande än död, det handlade mer om det praktiska och juridiska.
Hur som helst, denne man borde ju kunna sägas VARA död, allt efter mitt språkliga resonemang. Tja, nu levde han visserligen. Numera är han med största säkerhet död, han också.
Är man för övrigt samma människa sekunden efter, som sekunden före? Om inte, är den förutvarande sekundens människa död? I så fall kan man möjligen minnas sig själv som varande avliden.
Och kanske sakna.
Jag kan minnas den person jag en gång var och med bedrövelse konstatera att jag inte är densamma. Samtidigt kan det också kännas precis tvärt om.
Ja, ja. Det bästa är nog att inte skåda sin navel för ingående. Levande, eller död. En fis i universum.
Varken mer eller mindre.
