Med förvånansvärt säkra steg går jag fram mot disken i blomsteraffären. Jag möter den vänliga floristens blick, och hon frågar med en mjuk stämma vad hon kan hjälpa till med. Som om hon anade att mitt ärende där idag var kantat av vemod. Jag svarade att jag ville beställa en bukett till en kommande begravning. Utan att tveka det minsta beskrev jag mina önskemål för kvinnan, och hon antecknade flitigt under tiden. Kanske beror min säkerhet – i denna annars sorgsna stund – på att jag har varit i den här situationen många gånger förr. Alltför många gånger för en person i min ålder skulle jag tro. Döden har liksom gått nära mig i större delen av mitt liv.
Min gudfar gick bort för en kort tid sedan, och det är hans begravning som nu stundar. En person som jag har känt i precis hela mitt liv, och som jag minns med värme och glädje. Även om han hade kommit upp i åren, så kom hans bortgång som en chock för oss alla. Och det är ganska ofta så tycker jag. Döden kommer sällan med någon förvarning – i varje fall inte i mitt liv. Jag ska inte säga att jag har blivit härdad – det vore allt för hårt – men på något sätt har jag lärt mig att det är så livet är. Man vet aldrig när det tar slut. Och ofta går det väldigt fort.
Det slog mig häromdagen, att det är så många i min släkt som har fallit bort. Som har tappat fästet likt ett löv om hösten, och fallit ner till marken. Trots att det föds fler barn, och vårt släktträd fortsätter att växa, så är det ändå många av mina närmaste släktingar som inte längre finns med oss. Hur länge kommer andra människor att minnas och tala om det som vi var med om under vår tid på jorden? Vårdar vi verkligen arvet av våra släktingar så ömt som vi borde? Jag tänker på min farfar, som blev 104 år – han var nästintill ensam kvar i sin familj hans sista tid i livet. Undrar hur det kändes för honom, att på egen hand föra vidare minnena av den äldre generationen. Och vem berättar om honom när vi inte längre finns?
Jag har varit med och planerat begravningsblommor åt farfar också, men det är en helt annan sak att göra det för en person som, så att säga, har levt klart. Att göra samma sak åt sin lillebror, pappa eller jämnårig vän är fel. Så otroligt fel. Men jag har alltid gjort det med kärlek och mod. Och oftast med samma säkerhet som jag kände häromdagen. Jag ska som sagt inte säga att jag har blivit van vid döden – för den överraskar mig ständigt – men jag är heller inte lika rädd för den länge.
Floristen tackar när jag betalar, och hälsar mig välkommen tillbaka om några dagar. Det kommer bli en vacker begravning. Och oerhört sorglig. Ännu ett blad har fallit från mitt livs trädkrona. Ännu en viktig person har försvunnit ur mitt liv. Men minnena av honom, och mina andra nära i himlen, finns kvar så länge jag själv lever. Och det hoppas jag få göra länge till.
