Hallands landshövding har hållit på med hästar sedan tioårsåldern. På den tiden bodde hon i Stockholms innerstad, där hon växte upp.
– Kärleken till gotlandsrussen väcktes redan på ridskolan. Och under ett ridläger på Gotland förälskade jag mig även i ön. Efter gymnasiet återvände jag dit och jobbade med gotlandsruss i fem år, berättar hon.
Russen inpå knuten
Efter några år på fastlandet återvände hon till Gotland igen – den här gången ”på riktigt”, med make och barn. Därmed kom även russen tillbaka in i Brittis Benzlers liv.
– När min man och jag gifte oss fick vi ”ett halvt” gotlandsruss i bröllopspresent. Den andra halvan skramlade vi ihop till själva. Så småningom skaffade vi fler och vi hade även shettisar, säger hon.
Hästarna levde med dem på gården. När de inte var på bete i skogen fanns de alldeles inpå knuten.
– Om de tyckte jag var sen med kvällsmaten så stampade och bankade de, säger Brittis Benzler med ett skratt.
Genom åren har familjen haft många hästar och de har också fött upp föl. Men två av russen har en särskild plats i Brittis Benzlers hjärta. Dem har hon fortfarande kvar, även om de inte har fått följa med till Halmstad.
– Dirana är 29 år och jag har haft henne sedan hon var ett. Hon är rolig och busig. Kel är inget för henne, däremot älskar hon att bada. Det har hänt att hon överraskat ovana ryttare genom att lägga sig i en damm eller leka i en vattenpöl om hon fått chansen.
Hennes andra ponny, Zuschi, är också drygt 20.
– Hon är en helt annan typ. Till skillnad från Dirana älskar hon att gosa. Hon är vänlig och mjuk i sättet. Lyhörd och mån om att vara till lags. När man har haft två hästar så länge och nära blir de som polare. Man lär känna deras personligheter och särdrag.
Vemodigt att skiljas åt
Gotlandsruss är en ras som Brittis Benzler gärna rekommenderar.
– De är väldigt kloka och mångsidiga. Fastän de är små, max 130 centimeter i mankhöjd, är de starka och arbetsvilliga. De passar bra till både ridning och körning.
Medan Brittis Benzler är landshövding i Halland är Dirana och Zuschi utlokaliserade på en gotländsk gård. Där strövar de omkring i skogen över rejäla ytor och går ute hela året.
– När jag hälsar på dem kommer de springande när jag ropar. De buffar och vill ha morötter. Men jag träffar dem inte varje gång jag är på Gotland. Besöken är också förknippade med ett vemod, för när vi skiljs åt blir det så tydligt att de inte bor hos mig längre, säger Brittis Benzler.
