Nina Persson: Frans Persson är hårdast bevakad i hela Varbergs kommun

Ja, på hans revir på cirka 200 meter i radie som han vanligtvis patrullerar – längre än så går han oftast inte.

ANNONS

Med transportburen i ena handen och mobilen i den andra, går jag med bestämda steg över gatan där vi bor. Påsen med kattgodis har jag i fickan. Jag sneglar mot kartan på min telefon. Samma procedur som jag har haft hundratals gånger tidigare. Om det har börjat mörkna, om vi ska iväg någonstans, eller om Frans Persson helt enkelt har gett sig av för långt bort. Ja, i våra ögon mätt alltså. Jag undrar just hur många gånger våra grannar har sett oss ge oss i väg med buren, och skakat uppgivet på sina huvuden. ”Jösses, nu är dom igång med sin katt igen…”.

ANNONS

Jag möter ena granntjejen på vägen, och hon säger – när hon förstår att jag letar efter vår katt - att hon nyligen sett honom under deras friggebod. Jag ler och tackar. Och inombords skrattar jag för mig själv. Tro mig, jag vet exakt var han är någonstans! Frans Persson är förmodligen den katt som är hårdast bevakad i hela Varbergs kommun. Med en GPS-sändare i halsbandet har vi koll på nästan varje steg han tar. Ja, på hans revir på cirka 200 meter i radie som han vanligtvis patrullerar – längre än så går han oftast inte. Och gör han det, så piper varningssignalen hos alla i familjen som har appen installerad i sina mobiler. Och ja, då kan det hända att någon av oss drar iväg med buren för att hämta hem honom igen. Hysteriska? Ja, förmodligen.

I snart två år har jag varit extra tunnhudad. Hjärtat har svämmat över av kärlek till vår grå pälsboll från första stund jag såg honom. Jag kan knappt följa grupper på sociala medier om försvunna katter, för jag går sönder när jag tänker på hur det skulle vara om han försvann, förolyckades eller blev lämnad som övergiven sommarkatt. När jag och min man har kattvakt, och är på resa på tu man hand, så ägnas en stor del av tiden åt att prata om katter i allmänhet, och Frans Persson i synnerhet. Precis som småbarnsföräldrar ofta gör – fast sannolikt på ett mer stört sätt. Men jag står för det. Ett djur kan aldrig få för mycket kärlek.

ANNONS

Jag passerar den lilla dungen vid ängen, där han ofta håller till under dagarna. Bland stenar och trädgårdsavfall – förmodligen med en massa spännande saker att upptäcka. Ett paradis för katter som vill fånga möss eller andra smådjur - även om vår Frans mestadels tar flugor. Nu visar GPS:en att han är i närheten. Jag sätter ner buren i gräset och kallar på honom (förlåt grannar, för alla gånger ni hör min röst). Så kommer han lunkande, med sin fluffiga päls och platta nos. Förmodligen förvånad över att jag återigen dyker upp när han är på äventyr – oavsett om det är i en kohage, uppe på ett berg, eller i ett annat bostadsområde. ”Hur sjutton kan min matte veta…?”. Vant går han in i buren, jag stänger dörren, och han belönas med en godisbit. Sedan strosar vi hemåt igen, till hemmets trygga vrå. Och mitt hjärta är lugnt igen. För den här gången.

ANNONS