Vi slår oss ner på låga sittpuffar och Xiaogang förbereder oolong-te enligt teceremonin Gong Fu, som har 1000-åriga anor. I små skålar ligger tilltugget, sojabönor, jordnötter och söta små riskakor. Xiaogang häller hett vatten på bladen i den lilla tekannan, häller det sedan snabbt över de små kopparna för att värma dem. Sedan häller han på nytt vatten över tebladen och efter en stund är teet klart att dricka. Det smakar och doftar blomsteräng.
– Så här skulle jag ta emot er hemma i Kina också, ler Xioagang. Te ska drickas utan stress, i goda vänners sällskap medan vi talar om viktiga saker.
Xiaogangs musikaliska resa började när han kom upp i tonåren och på mer eller mindre lagliga vägar upptäckte rock’n’roll och band som Beatles, Rolling Stones och Nirvana.
– Det var så annorlunda, så häftigt – jag tyckte vår egen musik var så tråkig. Jag blev heltänd på västerländsk rockmusik, och när jag fyllde 14 år önskade jag mig en gitarr. Jag fick en också, men det fanns ingen som kunde lära mig spela, så jag satt och lyssnade på musiken och försökte ta ut ackord själv. Sedan kom Kinas första hårdrocksband, Tang Dynasty, och det var ju stort.
Xiaogang skrattar när han berättar om tonårstiden, hur han klippte sönder sina jeans och hans mamma lika snabbt lagade dem, hur han lät håret växa och hur han kämpade med sina ackord och tyckte han var riktigt bra.
Rockmusiken blev också viktig på att annat plan – han började ifrågasätta den kinesiska lydnadskulturen. Det blev allvarlig familjekris när han 20 år gammal aviserade att han tänkte flytta till storstaden Kunming – och inte nog med det, han gav upp det fasta jobb han fått efter gymnasiet i hemstaden Qujing.
– Jag ville uttrycka mig i musik och jag kunde inte tänka mig att leva hela mitt liv i min hemstad. Men det var svårt, mina föräldrar tyckte jag var en dålig son, och första tiden i Kunming var en mörk period för mig. Jag var ledsen, ensam och tvivlade på mig själv.
Men det fanns ljuspunkter: han hittade snabbt ett jobb i en musikaffär som drevs av en gammal arbetskamrat, han ägnade all sin fritid åt att öva på sin gitarr och att lyssna på duktiga musiker. Mötet med en amerikan som skulle köpa ett piano blev nästa lyckosamma steg.
– Min engelska var inte så bra och han kunde ingen kinesiska. Pianot jag levererade var inte det han beställt och jag blev helt förtvivlad – men han bara sa att det inte gjorde något och bjöd på kvällsmat. Jag blev helt tagen av att någon kunde vara så vänlig.
Vänskapen med amerikanen ledde till att Xiaogang fick tag på gitarrböcker, han fick lyssna på skivor, han lärde sig engelska – och amerikanen lärde sig kinesiska.
– Dessutom lärde jag mig att sjunga på engelska, säger han och ger smakprov på både Elvis och Frank Sinatra.
Den sortens underhållning var ovanlig och eftertraktad och Xiaogang kom in på musikscenen i Kunming. Han uppträdde på kaféer och klubbar och på den prestigefyllda restaurangen Blue Bird. Han startade ett band och började göra egen musik inspirerad av världsmusik och de kinesiska folkvisor han hört hos sin mormor – kort sagt, han utvecklades och självförtroendet växte.
Men allt oftare stannade han till utanför ett tehus, där det satt en man och spelade på ett märkligt instrument, en meter långt och med de mest oväntade ljud.
– En dag ropade han in mig och bjöd mig på te, precis som jag gör nu med er. Jag som aldrig varit intresserad av kinesiska traditioner fick både vara med om en klassisk teceremoni och lyssna på qin, som jag heller aldrig hört talas om tidigare.
Det var 2002 och Xiaogang blev fast. Han började ta lektioner, han satte sig in i instrumentets mångtusenåriga historia och fann en helt ny musikalisk värld. Det blev även en väg in i den rika kinesiska kulturen, som han heller inte varit så intresserad av tidigare.
– Qinmusiken är så speciell. Den har inga takter, ingen rytm. Den kräver tålamod, att du smakar på musiken och tonerna. Den lugnar ner energierna, omfamnar dig och gör dig avslappnad. Man blir aldrig färdig med den här musiken, man kan alltid bli bättre!
Xiaogang visar ett nothäfte som inte liknar några nothäften vi är vana vid och berättar att det kan ta tre månader att lära sig en lite stycke och tre-fyra år att lära sig ett långt stycke!
– Tiden försvinner när jag spelar – det blir som en dialog med instrumentet.
Men hur hamnade du i Sverige – och i Veddige?
– Kärleken, ler Xiaogang. Maria är född och uppvuxen här. Vi träffades i Kunming 2004. Maria gick på Hyllie Park folkhögskola och tillbringade nio månader med att studera mandarin och kinesisk kultur på TCG Nordica, ett kulturcenter där öst och väst möts. Jag brukade spela där och genom en vän blev vi presenterade för varann.
– Vi cyklade runt i Kunming och jag visade henne sevärdheterna. Vi blev goda vänner men ingen av oss vågade tro att det kunde bli något mer.
Maria åkte hem och de höll kontakt via mail och telefon. Men så blev Xiaogang involverad i ett musikprojekt, ett utbyte med musiker från Malmö. Maria kom ner till Malmö, Xiaogang hälsade på i Veddige.
– Och när jag skulle åka hem igen fick hon ett tre månader långt projekt i Kina med att intervjua barn om deras drömmar.
– Då bestämde vi oss, vi är tillsammans! Det känns som att ödet ville detta!
2006 flyttade Xiaogang till Sverige och Göteborg, där Maria studerade. Han lärde sig svenska, han jobbade, och 2009 kom han in på Musikhögskolan i Göteborg, där han gick världsmusikprogrammet och studerade qin och gitarr.
I våras tog han sin examen och för tre månader sedan flyttade paret till Veddige. Under åren i Sverige har Maria och Xiaogang gift sig och för två år sedan kom lilla Turid som växer upp med två språk och två kulturer.
Xiaogangs musik har fått växande uppmärksamhet, han har gett konserter runt om i Norden, varit med i radioprogram och ska spela på Bokmässan i Göteborg nu i slutet av september.
Han har också blivit vän med författaren och kinakännaren Cecilia Lindqvist, som själv spelar qin och har skrivit ett praktverk om instrumentet och dess historia.
– Hon är mycket respekterad av kineser och hon har hjälpt mig med kontakter både i Sverige och med qinmästare i Kina. Och så lagar hon fantastisk kinesisk mat!
Xiaogang komponerar även mycket musik. Vi får några smakprov i hans studio, musik där hans känsla för den kinesiska folkmusiken och den moderna västerländska musiken vävs samman.
– Qinmusiken är mycket traditionell och jag vill utveckla den för vår tid. Men jag vill inte lämna den västerländska musiken, jag behöver den också. Jag vill bygga broar, improvisera, hitta nya konstellationer.
– Jag vill skapa världsmusik som för människor närmare varandra. Och nu är mina föräldrar stolta över mig!
Qin, ibland guqin, är Kinas äldsta stränginstrument, cirka 3000 år gammalt. Det finns mycket symbolik kring instrumentet; längden, 3’ 6.5”, symboliserar årets 365 dagar, den rundade överdelen himlen och den flata underdelen jorden. Dess ursprungligen fem strängar representerande de fem elementen, metall, trä, vatten, eld och jord. Två kejsare lade till varsin ytterligare sträng. De tretton pärlemorinläggningarna representerar månårets 13 månader. Att kunna spela qin var tillsammans med kalligrafi, målning och brädspelet Go färdigheter som en bildad person skulle behärska i det gamla Kina.
Den som vill veta mer om Xiaogang och hans musik kan titta på hans hemsida zengxiaogang.blogspot.se. Det finns även exempel på hans musik på Youtube.
Oolong, Wu Long, betyder svart drake på kinesiska. Det är ett te som troligen utvecklades under Ming-dynastin. Det får sin karaktäristiska smak av att det fått jäsa och har en aromatisk, blommig smak. Tebladen används upp till tio gånger.
