Vill slå ett slag för Finland

Birgitta, som är engagerad i Varbergs Föreläsningsförening, tycker att det är viktigt att Finlands 100 år av självständighet uppmärksammas. Den 19 september kommer Finlandskännaren Bengt Lindroth att hålla en föreläsning i Varberg.

Själv är hon finlandssvensk, något hon gärna berättar om med sin lite karga finlandssvenska brytning.

– Jag föddes i Haddom strax innan andra världskriget bröt ut. Det var en helt svensktalande by 8 mil öster om Helsingfors och 8 mil till ryska gränsen. Jag har lite minnen av stora bombplan som flög över oss för att bomba Helsingfors. Som humlor tyckte jag då, jag var barn och märkte inte av kriget på samma sätt som vuxna.

Birgittas far som var folkskollärare hade förstått att det skulle bli krig och skaffade bikupor, så att han kunde byta honung mot mat med bönderna. Familjen hade dessutom varje år en ”sommargris” i en svinstia, minns Birgitta.

När andra världskriget bröt ut hade Finland varit självständigt i över 20 år. Det var efter oktoberrevolutionen i Ryssland som Finland den 6 december 1917 förklarade sig självständigt. Det är den saken som firas i år. Det är i år hundra år sedan självständighetsförklaringen.

Men faktum är att Finland under en lång tid, från 1157 till 1809, var en del av Sverige. Svenska är ett av Finlands två officiella språk, cirka fem procent av Finlands befolkning har svenska som modersmål.

–Många tror att finlandssvenskarna är rika, en överklass, och så var det kanske förr. Men i dag är de flesta finlandssvenskar vanligt folk, säger Birgitta.

Birgittas familj flyttade till grannstaden Lovisa när hon var åtta år. Där fanns finsktalande men de finsktalande och svensktalande umgicks inte så mycket med varandra. I femte klass började Birgitta läsa finska.

Efter gymnasiet flyttade Birgitta till Helsingfors och började läsa på språklinjen med fokus på handel på Svenska handelshögskolan. Hon tog examen 1959. 1963 gifte hon sig med sin forna klasskamrat och de bosatte sig i Esbo utanför Helsingfors och fick två döttrar. 1970 flyttade familjen till den helt finskspråkiga bruksorten Karkkila (Högfors), där den stannade i sju år för att sedan återvända till Birgittas och hennes makes uppväxtort Lovisa.

Birgitta som hade börjat arbeta som obehörig lärare i Karkkila, eftersom det var svårt att få jobb inom hennes utbildning, fortsatte inom skolan i Lovisa och började dessutom intressera sig för samhälle och politik. Hon kom in i ortens miljö- och kulturförening.

1983, några år efter sin skilsmässa, träffade hon sin blivande svenske man som var i Lovisa för att med ett team sköta servicen för kärnkraftverken. I juni 1984 gifte de sig.

– Det dröjde ett år innan jag flyttade till Karlskrona, jag ville att min yngsta dotter först skulle bli klar med gymnasiet och ha börjat socialhögskolan. Jag pratade finlandssvenska och kom till Blekinge. Det var en svår svenska att förstå. Vi finlandssvenskar sa kött och ni sa chark, vi sa ämbar och ni sa hink, vi sa gårdskarl och ni sa vaktmästare...

Birgitta blev också förvånad över att det finns så många i Sverige som inte vet skillnaden mellan finnar och finlandssvenskar, att så många inte känner till att båda grupperna är finländare men att finnar har finska som modersmål och finlandssvenska har svenska som modersmål.

–Fast den är inte riktigt som svenskan här. Kanske finlandssvenskan är lite mer som svenskan var förr?

Birgitta lutar sig tillbaka på sin stol i sitt kök på Släntstigen i Varberg. Från fönstret är det utsikt över Apelviken.

–Jag var 45 år när jag kom till Sverige och det var helt omöjligt att få ett fast jobb. Jag har vikarierat som lärare, löneförrättare, vårdat gravt handikappade, suttit i växel, varit sekreterare... jag utbildade mig till läkarsekreterare och jag fick mitt första fasta jobb som läkarsekreterare. Då var jag 64 år, säger hon och skrattar.

I september 1998 flyttade Birgitta och hennes make till Varberg. Några år senare blev hon änka. Hennes ena dotter och fem barnbarn bor i Göteborg, den andra dottern bor med sin familj i Borgå i Finland, en grannstad till Lovisa. Birgitta trivs bra i Varberg. Hon har lärt känna många Varbergsbor, har fått många vänner och en särbo.

Men Finland är fortfarande viktig för henne.

– Det blir minst en resa per år till Finland där min dotter med familj och många av mina vänner bor. Det som oroar mig är att hatet mot de svenskspråkiga i Finland växer. Hatet sträcker sig långt tillbaka i tiden. Redan på 30-talet bubblade språkstriderna, men kriget förenade. Nu har det uppstått igen. Det syns mest i södra Finland, i huvudstaden. En del finlandssvenskar vågar inte prata svenska offentligt i Helsingfors. De känner sig hotade.

Birgitta skakar bekymrat på huvudet. Finland och den finska historien ligger henne varmt om hjärtat och hon hoppas att hundraårsjubileet av självständigheten ska göra fler svenskar intresserade och nyfikna.

Framför allt vill hon ju tipsa om att den svenska journalisten och författaren Bengt Lindroth, som bland annat varit korrespondent i Finland för Sveriges Radio och kolumnist i den finlandssvenska dagstidningen Hufvudstadsbladet, kommer att hålla en föreläsning i ämnet ”Finland 100 år – eller konsten att överleva” 19 september.

–Det är genom Varbergs Föreläsningsförening. Han är en jättebra berättare och trevlig dessutom, säger hon.

Lena Berglund

lena.berglund@hn.se