Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Veteraner. Louis Borg har 48 år som tandsköterska bakom sig, Ingvar Persson har varit tandläkare i 43,5 år, varav 42 på folktandvården i Varberg.

Veteraner med blick för bett

Två verkliga veteraner inom folktandvården i Varberg tackar för sig. Ingvar Persson har jobbat som tandläkare i 43,5 år, varav 42 i Varberg. Louis Borg har jobbat ännu längre som tandsköterska – 48 år!

Att höra Ingvar Persson och Louis Borg prata minnen från ett så långt yrkesliv är spännande. De har varit med om en hisnande teknikutveckling – men frågan är om inte förändringarna i klimatet på arbetsplatsen har varit ännu viktigare.

Ingvar berättar om upplevelsen från sin första arbetsplats i Lidköping:

– Det var ett fikarum för sköterskorna, ett annat för tandläkarna. Vi kom ju direkt från skolan och visst tyckte man det var lite märkligt – men det var bara så! En väldigt tydlig hierarki som gudskelov är bruten nu.

Den största omvandlingen har nog arbetet som tandsköterska genomgått, tror både Louis och Ingvar.

– Läkare och sköterska är ett team numera, där sköterskan har större ansvar och fler arbetsuppgifter. Jobbet blir roligare för alla – och fyra ögon ser alltid mer än två!

För Louis började det med en annons i Hallands Nyheter: folktandvården sökte elever. Louis var 17 år och visste inte riktigt vad hon ville bli.

– Jag tänkte att jag kunde testa och se om jag trivdes. Och det gjorde jag. Vi var säkert fem elever som började samtidigt. Först gick man som elev, sedan följde utbildningen på Odontologen i Göteborg och därefter en nio månader lång praktikperiod. Att få varva teori och praktik på det sättet var riktigt bra.

Det var noga hur man såg ut också, berättar Louis.

– Vit rock med skärp runt midjan, och så en söt liten mössa på huvet, som allt som oftast fastnade i borrmaskinen, skrattar hon.

Ingvar kom till folktandvården i Varberg 1970 efter ett och ett halvt år i Lidköping. Han tyckte han drog en vinstlott som kom till Halland och den största kliniken med 60–65 anställda.

Halland var ett riktigt föregångslän när det gällde förebyggande barntandvård, berättar han. Här togs alla barn från tre års ålder in för undersökning.

– Det fick vi inte göra i Skaraborgs län. Där kom förskolebarnen in akut – så första gången de träffade en tandläkare hade de ont och var skräckslagna. En mardröm både för dem och oss…

Louis jobbade i bortåt 20 år tillsammans med Nan Frostner som var barntandläkare. Det var väldigt roligt säger hon.

– Just sättet som vi tar hand om barn i dag har ändrats otroligt. Det är sällan man hör någon skrika och det finns bra sätt att ta hand om den som är orolig, så ingen behöver vara rädd.

Har man jobbat så länge som Ingvar och Louis är det också rätt självklart att man får en nära relation med sina patienter.

– Det är en ynnest att ha fått arbeta så, säger Ingvar. Barn som började hos mig som 10-12-åringar har hunnit bli både mormor/ morfar och farmor/farfar – och ibland har jag till och med fått deras barn och barnbarn som patienter!

Den största prövningen under åren på folktandvården var utan tvekan den stora omorganisationen i början av 90-talet. Anledningen var den dåliga ekonomin beroende på flera faktorer och det blev en omvälvande förändring med färre anställda, skiftarbete och lördagsöppet.

– Det vände upp och ner på allt och visst var det mycket diskussioner. Men så här i efterskott vet jag att vi alla är nöjda med hur det blev. Kliniken går jättebra och den service vi har nu kan ingen slå – patienter kan komma till oss på tider som passar dem och behöver inte ta ledigt från jobbet, det är uppskattat!

Den tekniska utvecklingen har förstås också varit formidabel. Konventionell protetik görs, men i mindre utsträckning och implantat görs i allt större utsträckning. Datoriseringen har revolutionerat flera moment, till exempel tar det nu bara en bråkdel av en sekund att få upp de nytagna röntgenbilderna på skärmen. Amalgamet är borta och har ersatts av kompositmaterial.

– Det läggs mer fokus på att tänderna ska se snygga ut också. Det vägde inte så tungt förr, konstaterar Ingvar som minns barndomskompisen med guldtand.

Dessutom har synen på patientens ansvar för att sköta tänderna förändrats med betoning på mer initiativ hos patienten själv.

– Det innebär individuell information till varje patient om hur han eller hon ska göra för att få eller behålla en väl fungerande munhåla, betonar Ingvar.

Men den förändring som både Louis och Ingvar betonar mest är arbetsmiljön och stämningen. Här skulle ingen stropp klara sig, skrattar Louis. Ingen auktoritär typ heller!

–  Det är en otroligt god och kamratlig anda, vi hjälps åt och delar med oss av kunskaperna. Men så har vi en bra chef också, Britt Lindau. Hon litar på oss och man växer med ansvar. Så det är inte konstigt att folk stannar kvar här länge!

Det blir dock svårt att slå det rekord som Ingvar och Louis satt. Ingvar har jobbat fram till sin 70-årsdag (”fast jag gick ner till tre dagar i veckan när jag fyllde 65”) och kan nog tänka sig att hoppa in ibland om det behövs. Louis med sina 48 år tycker det räcker nu. Hon slutar vid årsskiftet, alldeles innan hon fyller 65.

– Jag får inga problem att sysselsätta mig! Jag har barn och barnbarn, till och med barnbarnsbarn!

Och sällan har det väl varit sånt inflöde av hembakade kakor som när Ingvars patienter fått klart för sig att han ska sluta.

– Det är så rart så det är inte sant! När man fått ha sina patienter så länge som jag har så blir de som gamla vänner.

Det går inte att berätta om Ingvar Persson utan att berätta om hans tid som volontärtandläkare i Kenya. Första besöket gjorde han 1999 och han var då den förste tandläkaren från Halland som åkte ut på ett hjälpprojekt i regi av Rotarys Läkarbank. Hans uppdrag var att dra igång verksamheten vid två sjukhus strax norr om Nairobi. Sedan sju år tillbaka har läkarbanken satsat på ett sjukhus istället för flera för att få bättre kontinuitet och det har fungerat utmärkt. Staden heter Migori och ligger i sydvästra Kenya, cirka tio mil från Victoriasjön.

Ingvar och tre andra tandläkare samt en hygienist vid folktandvården i Varberg har sedan dess vid ett eller flera tillfällen återvänt för att tjänstgöra vid klinikerna och åka ut till byar på landsbygden för att undersöka och åtgärda barnens tänder. Ingvar har hittills gjort fem perioder som volontärtandläkare och hoppas hinna med en period till innan han fyller 75 (som är åldersgränsen för att få ta uppdraget).

Det låg en hel del äventyrslust och nyfikenhet bakom den första resan till Afrika, Ingvar drömde ju faktiskt om att bli upptäcksresande! Men vistelserna i Kenya har satt djupa spår och förändrat perspektiven på livet.

– Det har varit en makalös upplevelse! Att äta och bo med befolkningen är något helt annat än att komma som turist. Man blir otroligt väl bemött. Ofta är man ensam vit, en Mzungo som alla är nyfikna på. Och det är rörande att få komma tillbaka och återse människorna där – vi brukar gråta allihopa!

Ingvar berättar om turerna ut på landsbygden, till skolor där man ordnar en provisorisk undersökningsplats under något träd. Eleverna ställer sig på led och gapar snällt.

– Det är fattigt men tandhälsan är oftast god. Det beror helt enkelt på att de inte har råd med godis och läsk. Värre är det i områden där det odlas sockerrör, där är tänderna katastrofalt dåliga.

Och själv brukar Ingvar må mycket bra när han kommer hem igen:

– Maten man äter är annorlunda så jag går alltid ner några kilo. Och eftersom det blir mörkt tidigt, halvsju, så har jag tid att läsa mycket och John Blund kommer vanligtvis före tio, så utsövd hinner jag också bli! Där sover jag mer än jag gjorde som liten grabb!