Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Inför 80-årsdagen. ”För att få livserfarenhet måste man leva livet, och det har jag gjort. För det finns ju inget värre än kloka gubbar i 30-årsåldern”, ­säger reportern Staffan Heimerson.

Utrikesreportern är långt ifrån pensionär

Jubilaren: "Jag har spelat rollen som Staffan Heimerson"

Han har rest runt jorden flera varv som utrikeskorrespondent och prisats för sina färgstarka och personliga reportage. Fortfarande är Staffan Heimerson still going strong.
Det är mitten av oktober när vi på telefonen når Staffan Heimerson som befinner sig på reportageresa i Bryssel. Att det bara är några veckor kvar innan han fyller 80 märks knappt. Förutom när samtalet närmar sig den stundande födelsedagen och frågan kommer upp om han tänker dra ned på jobbtakten.
– Nej. Men inget är för evigt. En dag kommer en ful jävel och hugger mig i ryggen. Jag får obotlig cancer, en stroke som gör mig stum och lam eller så slutar hjärtat slå. Det är inget att spekulera i, så är det.
Tänker du på döden ibland?
– Om jag tänker på den? Haha, det är nästan det enda jag tänker på. Jag hatar att bli 80 år. När jag fyllde 50, 60 och 70 hade jag jättestora kalas. Jag älskade att höra hur bra och duktig, rolig och generös jag var. Nu tänker jag inte lyssna på det för det kommer bara att låta falskt. Nu är det utförsbacken som har börjat.
Staffan Heimerson växte upp i Skåne och började som reporter på lokaltidningen i Ängelholm i tidiga tonåren. Till en början arbetade han med allt möjligt, läste korrektur, redigerade och skrev om sport. Intresset för världen väcktes tidigt. I 20-årsåldern fick han sin första tjänst på Aftonbladet som utrikeskorrespondent i London.
– Då hade jag ännu inte förstått vikten av att skriva färgstarkt och livligt. Det kom senare, säger han och förklarar att allt handlar om ge texten liv och se med egna ögon, höra med egna öron.
– People, color and action. Och tänk inte så mycket på vad redaktörerna där hemma vill ha.
Ett ämne han återkommer till flera gånger är hans avsaknad av en formell utbildning. Å andra sidan har han varit i 187 länder, varav han har bott långvarigt i 14. I 26 år stannade han på Aftonbladet innan han gick vidare till Sveriges Radio. Han har gett ut ett 30-tal böcker – men kallar sig absolut inte författare – har bestigit en bit av Mount Everest, seglat över Atlanten, över Berings hav och i Antarktis.
För två år sedan utsågs han till Årets journalist tillsammans med fotografen Niclas Hammarström för reportaget om Aleppo och Syrien.
– Jag var jävligt duktig då. Det var mitt 34:e krig som jag bevakade. Jag var gammal och trög i benen, jag frös, tvättade mig inte och var hungrig. Jag gick omkring i bomber och splitter.
Samtidigt grunnar han på den stjärnreporterstatus han har haft och säger att han kan titta på sig själv med lite löje.
– Jag har spelat rollen som Staffan Heimerson. Han som drömde om att bli reporter och blev reporter. Det har gett mig oändlig glädje och viss kunskap. Men jag borde ha blivit mer av en filosof lite tidigare i livet. Lite djupare… Haha, nu skriver du säkert det.