Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Uppbrott

Det ligger uppbrott i luften. Kvicksilvret kryper neråt. Över ängarna vid Morups tånge sträcker vildgässen. På morgonen syns ett tunt vitt moln framför munnen när man andas. De bara tårna krymper förskräckt ihop i sandalerna. Studieförbundens höstprogram dimper ner i lådan. Hösten är här.

Men först: tack, alla högre makter, för den makalösa sommaren som gick och som envist bitit sig kvar. Den behövdes.

Likt fåglarna förbereder även vi oss för sydligare nejder, vi förlänger sommaren en liten stund. Förberedelserna lika roliga som resan. Lämplig litteratur ska inhandlas, pengar växlas, passen kollas. Skrivbordet på jobbet lämnas någorlunda rent, blomvakten tillfrågas och tvättkorgen tömmas. Nu väntar två veckor i (förhoppningsvis soliga) Toscana. Två veckor utan ett enda krav annat än att vila upp sig. Inga barn, inga barnbarn, inga hungriga och törstiga släktingar, inga chefer, inga tidningssidor som väntar på att fyllas. Att bara få vara.

En liten bil har vi hyrt som skall föra oss till Florens, Pisa, Siena, Viterbo och alla de små vackra städerna som klättrar på mjukt rundade kullar. Måltiderna bestående av ost, oliver, pasta, basilika, tomater, olja, skaldjur, kalvkött, fisk, parmaskinka nedsköljt med lokalt vin. På det en dubbel espresso, mandelskorpor och kanske en liten sambuca. Sova middag, vandra i landskapet, läsa böcker. Lata sig på stranden eller i spa-avdelningen. Doften av pinjeträd, salt hav och kryddväxter. Kvällar på balkongen med smaken av solrund amarone i munnen. La dolce vita!

Andra uppbrott väntar. Efter mer än 20 år i det fria ordets tjänst (nåja, nån nytta har man väl gjort) hägrar avgångsvederlag från november. Mitt beslut är taget, så får man se om det godkänns. Jag leker med tanken på: att äga sin egen tid. Att kunna vända sig på andra sidan och somna om en iskall kolsvart morgon i januari. Att sticka iväg på en resa till solen när det är billigt och man har lust. Att få träffa det nordliga barnbarnet mer än ett par korta dagar åt gången. Att kvista upp till Stockholm och hälsa på systrarna. Att få gå långa promenader i dagsljus. Att åka till Gekås utan att köa. Att sätta fram tofflorna till maken.

Det ligger uppbrott i luften, förväntan. Man har bara ett enda liv, tiden krymper och det finns så mycket man vill hinna med.