Vi får tag på Uno Ivarsson på pastorsexpeditionen i Kalv. Han har hoppat in som vikarie några dagar i Kindaholms församling medan den ordinarie prästen är på semester.
Jag är tacksam för att jag fortfarande kan göra lite nytta – då gror man inte igen!
Du avslutade en nära 40-årig prästgärning i juni 2009 med fem år i Skrea och Falkenbergs församlingar. Hur ser livet ut nu?
Mitt första år som pensionär fick bli ett sabbatsår. Sedan maj 2010 har jag ryckt in lite här och var där jag behövts, bland annat i Åsa, i Tvååker och i Kindaholms församling. Det händer också att gamla konfirmander hör av sig när de ska gifta sig eller döpa barn. Det har också blivit en och annan begravning. Och nu är jag i farten tre söndagar i rad. Det känns bara bra!
Om du inte hade blivit präst, vad tror du då att du hade ägnat ditt liv åt?
Nja, jag har aldrig tänkt i de banorna. Jag hade planer på att bli folkskollärare och hade kommit in på lärarseminariet i Växjö när jag fick för mig att åka till Lund i stället. Där tog jag en fil kand i bland annat historia och sedan blev det en teol kand också. Beslutet att bli präst växte fram gradvis under den tiden och det har jag aldrig ångrat.
Du är son till hembygdsforskaren och amatörarkeologen Ivar Karlsson. Hur påverkade det ditt liv?
Ska jag vara riktigt ärlig så var jag nog inte så intresserad av alla hans samlingar under uppväxten. Det var först i vuxen ålder som jag uppskattade hans brinnande engagemang. Och hans intresse för kultur och historia påverkade definitivt oss barn.
Du har arbetat på många ställen i Västsverige och även utomlands i Bryssel. Är det någon upplevelse som väger starkare än andra?
Nej, jag har aldrig graderat upplevelser, inte heller önskat mig tillbaka. Jag är ingen nostalgisk person. När jag tar ett steg vidare så är jag inställd på nya uppgifter och nya människor. Men man bär ju med sig erfarenheterna och lärdomarna och jag är tacksam över allt jag fått uppleva.
Att jag sökte utlandstjänst var för att jag ville vidga vyerna litegrann. Jag tror det är viktigt att inte leva i en bubbla, och min erfarenhet är att ju mer man får uppleva desto mer ödmjuk blir man inför vad det är att vara människa i denna värld.
Men en upplevelse bär Uno Ivarsson ändå med sig som ett mycket starkt minne. Hösten 1990 visades i svensk tv ett program om rumänska barnhemsbarn, som vållade stor uppmärksamhet.
Precis som så många andra greps jag djupt av barnens öde och bestämde mig för att jag måste göra något. Jag arbetade i Svenljunga då och vid en fredsgudstjänst utlyste jag en insamling. Bara den gudstjänstens kollekt gav 12 000 kronor och på en vecka hade vi samlat in ett par hundra tusen kronor.
Människorna visade en otrolig givmildhet, och det betydde säkert en del att vi hade rumänska flyktingfamiljer boende i Svenljunga. De kunde också bidra med viktiga kontakter i församlingar i Rumänien.
I månadsskiftet oktober-november 1990 åkte Mircea Nitescu, som var flyktingsamordnare i Svenljunga, och jag med en chaufför ner till Rumänien med hjälpsändningen. Vårt första stopp var ett hem för blinda flickor. Den tacksamhet vi mötte där går knappt att beskriva. Personalen hade inte fått betalt på flera månader men övergav inte flickorna.
Och det bästa med Svenljungabornas engagemang för Rumänien var att det fortsatte under flera år och följdes upp genom Operation dagsverke på Mogaskolan. Kontinuiteten i sådana satsningar är avgörande för hur de lyckas.
Musiken har alltid haft en stor plats i ditt liv. Är det fortfarande så?
Ja, jag har sjungit i många körer och dragit ett och annat solo också. Nu är det Varbergs Kvartettsällskap som gäller, där trivs jag väldigt bra.
Hur tillbringar du annars din tid?
Jag har alltid haft ett stort naturintresse, jag gillar att vara ute i skogen, fiska, jaga - helst älg.
Och jag gillar sport! Det har jag gjort sedan jag var liten. Det fanns en tidning som hette All Sport som kom en gång i månaden. Det gällde att spara veckopengen så att man kunde köpa den!
Numera spelar jag lite golf men framför allt gillar jag att titta på sport. Allra mest friidrott, fotboll och hockey. Favoritlagen är Elfsborg och HV 71 – man väljer ju det bästa!
Hur ska du fira födelsedagen?
Jag hade kalas för släkt och vänner redan i lördags men på födelsedagen är jag borta.
Född: 10 december 1942 i Grimeton.
Bor: I Grimeton sedan 2004 i ett hus nära föräldrahemmet.
Familj: Hustru Margareta, fyra barn, Sven, Anna, Christina och Per med familjer, 10 barnbarn.
Gör: Pensionär sedan drygt tre år men hoppar in då och då i församlingar där man behöver en vikarie.
Det visste du inte om Uno Ivarsson: ”Jag har sifferminne och det är inget jag rår för - det är mycket värdelöst vetande som fastnat i mitt huvud på det sättet!”
