Syskonen Albrektson

Stora barnkullar var i och för sig inget ovanligt förr, men dessvärre var också barnadödligheten hög. Anmärkningsvärt med Beata och Emil Albrektsons barn var att alla utom ett uppnådde vuxen ålder. Att det först föddes två flickor och därefter nio pojkar i följd får också anses som säreget.

Med så många barn kunde inte uppväxten bli annat än fattig och knaper. Pappa Emils lön som trädgårdsarbetare var säkerligen blygsam och några barnbidrag fanns inte. Han måste ha slitit i sitt anletes svett för att kunna mätta alla munnarna.

- Även om det var fattigt och svårt talade min pappa Alf och mina farbröder alltid med värme och glädje om sin uppväxt, berättar Bertil Albrektson, professor emeritus i gammaltestamentlig exegetik, och sonson till Beata och Emil.

Två av sönerna blev guldsmeder. Erik blev det i Säffle medan Gustav startade Albrektsons Guld i hemstaden Varberg. Han lade grunden till det som i dag heter Albrekts Guld och som har över 30 butiker i landet. Gustav var näst yngst i den stora syskonskaran och fick samma namn som den broder som två år tidigare dött som liten. Båda hade Adolf som andranamn.

- Gustav som blev guldsmed kallades därför skämtsamt Gustav II Adolf, berättar snart 96-åriga Karin Albrektson som var gift med Arvid Albrektson och därmed svägerska till alla i den stora syskonskaran.

Enligt Karin Albrektson, se-dan många år bosatt i Varberg, var det speciellt mamman Beata som såg till att barnen kom ut i arbetslivet och i möjligaste mån skaffade sig en utbildning.

- Hon tog med sig både Erik och Gustav till Victorins guldsmedsaffär och frågade om de fick börja praktisera där. Det fick de och båda blev senare guldsmeder med egna firmor.

När syskonen träffades uppstod alltid livliga diskussioner. Meningsutbytet gällde ofta olika samhällsfrågor och ibland hettade det till eftersom alla politiska inställningar fanns representerade bland bröderna.

- Där fanns hela skalan från höger till vänster. Men alla diskussioner brukade mynna ut i ett skratt, minns Karin Albrektson.

Minstingen Arvid var född den 29 december 1905 och var i sin ungdom känd som en lovande idrottsman med fotboll och gymnastik som favoritsporter.

Han lekte med tanken att bli gymnastikdirektör men valde i stället att bli präst.

1931 prästvigdes han, 26 år gammal, i Göteborgs domkyrka och året efter missionsvigdes han i Träslövs kyrka. Arvid och Karin hade vid den här tiden börjat sällskapa, men Arvid hade bestämt sig för att verka som missionär i Afrika.

- Det fanns inget som kunde stoppa honom. Han frågade om jag ville följa med, om inte skulle han åka ändå, berättar Karin Albrektson.

1933, när Arvid redan fanns på plats i Rhodesia, kom Karin efter. Hon reste med Transatlantics lastbåt från Oslo till Kapstaden och var framme efter 24 dygn. När hon väl mötte sin blivande man låg denne svårt sjuk i malaria.

- Arvid drabbades av malaria nästan med en gång när han kom till Rhodesia. Vi visste inte om han skulle överleva.

Kanske var det den då goda fysiken som gjorde att han tillfrisknade så pass att han och Karin kunde gifta sig samma år. En annan svensk präst och missionär, Josef Othenius, förrättade vigseln i Rhodesia.

- Arvid blev aldrig riktigt kvitt malarian. Han led av den mer eller mindre under hela återstoden av sitt liv. Speciellt när det var väderomslag fick han frossa, skakningar och feber, berättar Karin Albrektson.

Makarna Albrektson stannade i Rhodesia i jämnt 30 år. Deras livsgärning var utan tvekan av det gigantiska slaget och omfattade bland annat grundandet av en missionsstation, som också innefattade ett sjukhus, i Manama. Arvid lärde sig tidigt att flytande tala två av de båda stamspråken, chikaranga och sesutho, och Karin undervisade nyanlända missionärer i shonaspråket. Arvids duglighet och organisationsförmåga ledde till att han med åren blev en mycket aktad man i Rhodesia. Hemma i Sverige uppmärksammades hans insatser och 1958 utnämndes han till den förste biskopen i dåvarande Rhodesias evangelisk-lutherska kyrka. Vid sidan av sin missionärsgärning skrev Arvid också tre böcker.

Dessvärre blev Arvid Albrektsons kall också hans fall. Våren 1963 vände han tillbaka till Varberg och den 1 maj samma år avled han i sin hemstad, 57 år gammal.

- Arvid hade haft en hjärtinfarkt i december året innan och vi hade åkt hem till Varberg för att vila upp oss, berättar Karin Albrektson.

Dåvarande biskopen Bo Giertz, som förrättade begravningen, skrev i ett minnesord över den bortgångne ämbetsbrodern bland annat:

"I dag är det sorg i Rhodesia, från Bulawayo till Beit Bridge. Arvid Albrektson hörde till de män, som vårt folk och vår kyrka kan vara stolta över. Han gav sitt liv åt sina älskade afrikaner, och de älskade honom tillbaka. Hans verk kommer att leva vidare, i kyrkor, skolhus och lasarett, utströdda på de ändlösa savannerna, genom präster, lärare och sjuksköterskor som fått utbildning och fostran av hög standard och genom alla de tiotusentals människor som nås av deras arbete."

Ingen