Fredric Bedoire är professor emeritus i arkitekturhistoria vid Kungliga Konsthögskolans arkitekturskola. Idag verkar han en smula uppsluppen. Han har ett digert arbete bakom sig, det största han har gjort, framhåller han. Ett praktfullt bildverk med titeln ”Den svenska arkitekturens historia” i två band (år 1000–1800 och 1800–2000) ges ut på hans 70-årsdag. Sammantaget 984 sidor och 1 475 bilder.
–Jag känner mig glad, men det ska erkännas att jag var ganska trött den här sommaren. Jag har jobbat kolossalt mycket med bokverket de senaste två åren och ägnat stor möda åt bilderna. Det går inte att skriva om byggnader utan autentiska bilder som håller hög kvalité. De här verken är bland det finaste jag har gjort, säger han.
Tröttheten till trots ger han ett piggt och skärpt intryck och levererar blixtsnabbt en slutsats av sina närstudier av tusen års svensk arkitekturhistoria.
–Sverige är ständigt beroende av invandrad arbetskraft för sin utveckling: av munkarna/klosterfolket på medeltiden, av vallonerna på 1600-talet och av judiska företagare på 1800–1900-talen. Invandrarna tillförde innovationer, nytänkande och kontakter med omvärlden.
Vid sidan om dessa digra verk har Bedoire hunnit med över 30 bokverk de senaste fyra decennierna, däribland storsäljaren ”Stockholms byggnader: arkitektur och stadsbild” (65 000 exemplar, de första upplagorna tillsammans med Henrik O Andersson).
–En nyckel till min produktivitet är att jag kan använda små stunder. En del människor måste vara helt avskärmade, men jag har arbetet i tankarna hela tiden och kan arbeta var som helst. Det är en förmåga som jag har utvecklat under åren.
Framgångsreceptet utgörs av fallenhet, koncentration, uthållighet, uppmuntran från omvärlden och – entusiasm. Eller ska vi säga passion?
–Det brukar eleverna säga. Det handlar om energi och kärlek.
Det är stora ord!
Han skrattar.
–Så är det. Eleverna märker att jag vill föra kunskaperna vidare till dem. Jag har alltid varit intresserad av människor och elever. Arkitekturhistoria förklarar miljön vi lever i och gör oss medvetna. Arkitekturen är som en spegel av samhället.
Nyfikenheten på historia väcktes av porträtt på väggarna hemma i Stockholm. Han minns hur han som tioåring klippte bilder ur Svenska Turistföreningens årsbok och klistrade in i en egen anteckningsbok.
–Jag var nyfiken och road av historia.
När han 13 år senare, som stipendiat, blickade ut över Borrominis nydanande byggnadsverk i Rom visste han vad han skulle viga sitt liv åt.
–Det kändes självklart.
Resten är historia eller rättare sagt arkitekturhistoria.
Framtiden ägnar Fredric Bedoire däremot föga tid åt, utan är en positiv människa som inte är långsint. ”Det förstör mycket så det har jag inte råd med.” Han lever i nuet.
–Jag vill ha min frihet och gör inga planer. Lite barnslighet ska man ha kvar.
Arkitekturhistoriker . Fredric Bedoire blev intresserad av historia redan som barn. ”Arkitekturhistoria förklarar miljön vi lever i och gör oss medvetna. Arkitekturen är som en spegel av samhället”, säger han.
Fyller: 70 år den 1 september.
Gör: Arkitekturhistoriker. Hedersledamot av Konstakademien.
Bor: Stockholm.
Familj: Särbo och en son.
Så firar han födelsedagen: ”Jag kommer att tillbringa födelsedagen på kryssning utmed Norges fjordar och kuster, Hurtigruten.”
Om att fylla 70: ”Det är inget särskilt, men klart att slutet närmar sig. Därför försöker jag ta tillvara på varje dag.”
