Staffan Sjöberg: ”Ingen ska lämnas utanför”

Staffans yngste son Santipong Sukkasem började spela innebandy som sjuåring. Det blev början till ett stort engagemang som slutade med att Staffan blev ordförande i Falkenbergs Innebandyklubb. I dag är han kassör och tränare.

– Jag har hållit på med klubben i 17 år. Jag tycker helt enkelt att det är roligt. Det är en glädje att göra nåt för andra. Jag har gått tränarkurser, alla stegen upp till röd nivå som i stort sett är snäppet under seniortränare. Jag har själv börjat spela och är numera med i vårt lag för 60 + ”Falkkungarna”, haha. Det är en travesti på ”Falkungarna” som består av våra yngsta spelare. Nu under coronatiden kan vi förstås inte spela, men några av oss träffas och går promenader. Det jag saknar mest är tjötet i omklädningsrummet, samvaron, att sitta och slänga käft.

Jag hade ingen kul barndom. Jag var extremt överviktig som barn. När jag var tio år vägde jag 90 kilo.

Staffan är stolt över sonen Santipongs framgångar i innebandy. Sonen spelar i Falkenbergs Innebandyklubb men har också en plats i Thailands landslag och har deltagit i VM. Staffan betraktar Santipong, 23 år, som sin son och Aumarin Sukkasem, 26 år, som sin dotter, deras biologiska pappa är inte längre i livet. Staffan är gift med deras mamma Samree sedan 2003. De träffades 1999 när Staffan var på mässa för Cycleurope i Thailand.

– Jag kände att jag måste åka tillbaka när jag kom hem. Min chef var snäll och insåg allvaret. Jag åkte tillbaka och på den vägen var det. När jag var hemma igen skickade vi kärleksbrev via fax. Jag skickade till ett ställe som översatte till engelska och lämnade till henne och hon lämnade tillbaka brev på thailändska som de översatte till engelska och faxade till mig. Det var helt galet. Hon kunde bara lite engelska men det gick bra ändå. Jag har en mängd faxpapper jag har sparat, jag är mycket romantisk.

Staffan som varit gift tidigare hade två barn men fick ytterligare två som också betyder mycket för honom.

– Det tog två års pappersarbete innan vi kunde få hit barnen. När Samree kom till Sverige började hon arbeta direkt. För många thailändskor är det viktigt att kunna försörja sig själva. Den första tiden i Sverige gick hon upp tidigt, cyklade till Långås och plockade jordgubbar. Hon har i dag ett bra jobb och trivs i Sverige, men vi har byggt ett hus i Thailand. Huset ligger mitt i ingenstans, långt från havet, där Samree har sin släkt.

I många år arbetade Staffan som säljare, i botten är han utbildad marknadsekonom. Han började sin bana som säljare på Findus. Därefter har han bland annat drivit eget företag i fem år, varit försäljningschef på Mölnlycke, Fort James samt på Cycleurope. Han har även varit säljledare på Kontorsleverantören i Falkenberg, vd på Repair-shop och key account på Wallet Street.

Men sitt sista jobb före pensionen hade han på Falkenbergs Föreningsråd.

– Som ordförande i Falkenbergs Innebandyklubb hade jag mycket kontakter med föreningsrådet. För sju år sedan blev jag tillfrågad om jag inte ville ta över när dåvarande verksamhetsansvarig gick i pension. Jag var trött på allt resande i jobbet jag hade, och tycker att föreningsrådet gör mycket bra. Mitt uppdrag var i stort sett att rädda föreningsrådet, som var på väg att läggas ner. Föreningsrådet hjälper dem som står längst bort från arbetsmarknaden att få jobb på ideella föreningar. Det är en stor glädje för folk att få försörja sig själva.

Genom intervjun märks den före detta marknadsekonomens klappande hjärta för de svaga. Han hur det känns att vara mobbad och utanför.

– Jag hade ingen kul barndom. Jag var extremt överviktig som barn. När jag var tio år vägde jag 90 kilo. Jag var 150 centimeter lång. Min mamma tog mig till läkare och jag hade turen att få komma med i ett viktminskningsprojekt för barn på S:t Görans sjukhus. Det var gymnastik tre gånger i veckan och jag levde på 1000 kalorier per dag. Jag gick ner 25 kilo på ett halvår. Jag vet inte varför jag gick upp så mycket i vikt, men det var en jobbig tid, mina föräldrar skilde sig, jag har övervikt i generna och jag älskar godis och choklad. Jag var mobbad i skolan upp till sjuan.

Staffan säger att han dessutom inte gillade idrott och var dålig på bollspel. Och han fortfarande inte är en idrottsmänniska, vilket nog är lite blygsamt. Han cyklar mycket, har cyklar Vätternrunda, och gillar att simma, har gjort Vansbrosimmet, och är tränare och spelar dessutom innebandy.

Så sista oundvikliga frågan, hur ska du fira din födelsedag?

– Absolut inte alls, bara ta det lugnt med familjen.

Lena Berglund

lena.berglund@hn.se