Året var 1994. Annelie Wallander var 28 år, ensamstående småbarnsmamma och hade påbörjat en efterlängtad undersköterskeutbildning. Hon hade inte gett sig tid att lyssna på sin kropp efter att ha varit inlagd ett par dagar på sjukhuset för en livmodersinflammation. Hon hade druckit kopiösa mängder vatten, var otroligt trött och hade gått kraftigt ner i vikt. Men skolan skulle hon klara. Tills det inte gick längre.
– Hade jag kommit bara lite senare till sjukhuset hade jag inte överlevt. Jag hade jättehöga värden. Mina minnen från de första dagarna på sjukhuset är diffusa, men så fort jag piggnade till fick jag min diagnos. Mest orolig var jag för ögonen, det hade bildats sockerkristaller på dem, därför kunde jag inte se. Jag var rädd för att jag aldrig mer skulle kunna se mina barn, säger hon.
En sjuksköterska berättade att Annelie hade diabetes typ 1, som är den allvarligare varianten. Hon instruerade Annelie hur sjukdomen skulle skötas och visade hur blodsockermätaren och insulinpennan (sprutan) fungerade. Hon lärde också Annelie hur hon skulle klara sig utan syn, till exempel hur man känner med fingret i glaset när man fyller det. Efter 1,5 vecka skickades Annelie hem.
– Om jag satte blodsockermätaren alldeles intill ögonen kunde jag urskilja de stora siffrorna och insulindosen kunde jag reglera genom att höra klicken i insulinpennan. Mina vänner och min dåvarande pojkvän hjälpte mig med barnen, och klasskamraterna med studierna. Men hur jag klarade mig förstår jag inte i dag. Men jag var ju tvungen?
Efter ett halvår var synen någorlunda återställd.
– Jag visste att om jag skötte mig och motionerade och åt rätt var chansen att få bättre syn större. Det blev en stor omställning med noggranna rutiner. Men egentligen levde jag på ett sådant sätt som är bra för alla människor.
Annelie fick lägga sina älskade högklackade skor på hyllan, fötterna är särskilt känsliga och minsta sår kan medföra svåra bensår och i värsta fall amputation.
–Jag kan inte gå barfota utomhus på sommaren som jag älskar och jag måste alltid ha rena sockar och skor. Ett litet sandkorn som börjar skava kan vara ödesdiger, ibland till och med dammsuger jag mina skor (skratt).
22 år har gått sedan Annelie fick sin diagnos och hon hunnit träffa en ny man, gifta sig, flyttat till hans gård i Skällige och fått sitt tredje barn.
– Jag fick en fantastisk hjälp av Sjukhuset i Varberg, utan personalen där hade det aldrig gått. Med min diabetes 1-sjukdom är en graviditet riskfull både för mig och barnet, så jag gick på noggranna kontroller och det slutade bra.
Annelie är glad att hon flyttade till sin Åke i Skällinge, hon fick en bra make och familj som gör henne tryggare. Hennes familj känner igen tecknen vid för lågt eller högt blodsocker som kan leda till att hon hamnar i medvetslöshet eller koma. Sedan flytten arbetar hon i sin makes företag där hon nu är delägare. Hon arbetar huvudsakligen med administration.
– Det var mer eller mindre självklart att flytta från Göteborg. Åke kunde inte lämna gården, han arbetade både som bonde och sitt distributionsföretag, och så bodde föräldrarna kvar på gården som han tog hand om, medan jag inte hade så mycket som höll mig kvar i Göteborg. Jag trivs jättebra i Skällinge och i Halland får jag mycket bättre vård än i Göteborg.
Annelie upplever att många människor inte förstår hur allvarlig hennes sjukdom är, att den sliter hårt på hennes organ.
– När jag berättar att jag har diabetes, så säger många att det är tur att det inte är en allvarlig sjukdom jag har fått. Men utan mitt insulin dör jag.
Fortfarande är Annelie orolig för sina ögon, att inte kunna se, och allt tyder på att det i framtiden kommer att bli problem. Bensår och amputationer oroar också.
– Fotvården är guld värd, jag är så tacksam över den. Ja, sjukvården i Varberg är fantastisk.
Annelie berättar att när hon träffade Åke så ville hon vara ärlig och sa att om hon lyckades bli 40 år skulle hon vara glad.
– Men med den forskning som pågår och hjälpen jag får på sjukhuset kan jag kanske bli en riktigt gammal dam. Viktigaste är att jag själv sköter min hälsa, där ligger det största ansvaret. Hos mig själv, säger hon.
Lite om Annelie
- Ålder: 50 år
- Bor: Skällinge
- Familj: Maken Åke och de tre barnen Jenny, 27 år, Josefin 23 år, och Felicia, 10 år
- Gör: Arbetar och är delägare i familjeföretaget Expressbud, tidigare arbetade hon som undersköterska inom missbruksvården.
- Intressen: Fotografering, läsa, film, handarbeta och hjälpa dem som behöver hjälp
Internationella Diabetikerdagen 14 november:
Lite om diabetes:
- Diabetes (Diabetes Mellitus) är inte en utan flera olika sjukdomar med olika orsaker. Den gemensamma nämnaren är att sockerhalten i blodet är för hög.
- Vid diabetes typ 1 har kroppens egen produktion av insulin helt eller nästan helt slutat att fungera. Idag har cirka 50 000 människor i Sverige sjukdomen.
- Vid diabetes typ 2 kan kroppen fortfarande producera lite insulin, men den mängd som produceras räcker inte för kroppens behov. Cirka 350 000 svenskar, eller tre-fyra procent av befolkningen, har typ 2-diabetes. Många har dessutom sjukdomen utan att veta om det.Risken att insjukna ökar dramatiskt ju äldre du blir. Man räknar med att bland dem som är över 75 år har minst tio procent typ 2-diabetes. Sjukdomen blir allt vanligare, inte bara i Sverige utan över hela världen.
- LADA är en form av typ 1-diabetes där insjuknandet är långsammare och med färre symptom.
- Graviditetsdiabetes är en form av diabetes som uppkommer under graviditet.
Ökar kraftigt
Diabetes är en av de mest vanliga ickesmittsamma sjukdomarna globalt sett och det finns studier som visar att sjukdomen, framförallt typ 2-diabetes, har en så snabb utveckling att den liknas vid en epidemi.
2015 levde mer än 415 miljoner människor med diabetes, det motsvarar 1 av 11 vuxna personer. Den internationella diabetesdagen är alltid 14 november, för att hylla insulinets upptäckare Frederick Banting som föddes denna dag år 1891.
Källa: Diabetesförbundets hemsida: www.diabetes.se
