Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Kraftfull. Rosi Karlsson har kraften och förmågan att omvandla egna tuffa erfarenheter till något positivt och stöttande för andra med problem. Lägg därtill en smittande energi och livsglädje - ett riktigt vinnarkoncept!

Rosi är drogfri men säger inte nej till SUP

SUP har fått en helt ny betydelse för Rosi Karlsson i Varberg. För många av oss för det tankarna till alkohol och så har det även varit för Rosi – men i dag står de tre bokstäverna för något helt annat: stand up paddling. Rosi kan till och med stoltsera med ett SM-guld i sin klass i denna sport! Så vad är mer rätt än att fira 50-årsdagen på en bräda i de svallande vågorna runt Hawaii?

Rosi Karlsson har en brokig levnadshistoria och har tidvis haft det mycket tufft. Men hon är också en stark och levnadsglad person som haft förmågan och kraften att omvandla sina egna erfarenheter till att hjälpa andra.

Rosi föddes i Örebro, tillbringade skolåren i Göteborg och Filipstad, gav sig av hemifrån redan som 17-åring för att jobba i Sälen under vintersäsongen. Sedan blev det omväxlande Öland på sommaren och Sälen på vintern i några år, hon bodde i Stockholm ett tag, ett år på Gran Canaria, några år i Kalmar innan hon 1990 återvände till Göteborg.

Ett kringflackande liv där hon hela tiden försörjde sig med jobb i krogbranschen. I Göteborg drev hon själv restaurang.

– Jag hade mycket kul och ångrar ingenting, säger hon. Men det är en miljö med mycket alkohol och droger och jag drogs allt djupare in i ett beroende. Det var alkohol, ångestdämpande tabletter och till slut även xanor och kokain. Jag var övertygad om att jag inte kunde klara mitt hektiska liv utan dem.

Rosi var duktig på att dölja sitt missbruk, var fräsch och snygg på jobbet och skötte allt som hon skulle. Men två av restaurangens stamgäster kom att förändra hennes liv.

– En var polis på narkotikaroteln, den andre drev ett behandlingshem och var själv nykter alkoholist. Han såg rakt igenom mig, han såg hur illa det var.

Vändpunkten kom när en man som Rosi köpt knark av hotade henne. Hon vände sig till sin vän polisen, som omgående körde henne till ett behandlingshem i södra Sverige.

– Avgiftningen var förfärlig och då började jag förstå hur sjuk jag var. Men jag ville ändå inte acceptera att jag behövde hjälp, jag skulle klara det själv – och det slutade med att jag blev utslängd från behandlingshemmet.

Då trädde Rosis andra vän och stamgäst in och körde henne till ett annat behandlinghem i Norrköping.

– Där gick det bättre och när jag kom tillbaka var jag nykter i sex månader. Men jag hade ju min krog att sköta, jag skulle göra menyer, välja viner och tyckte att jag måste klara av att dricka två glas vin.

De två glasen ledde till ett återfall som var obeskrivligt destruktivt. Rosis vänner jagade runt efter henne i flera dygn och när de till slut hittade henne blev det ny avgiftning på Stadsmissionen.

Och sedan dess har Rosi varit helt drogfri. Den 17 maj var det 18 år sedan. Det blev början på ett helt nytt liv. Hon utbildade sig till drogterapeut, byggde på med familjeterapi och dröm- och gestaltterapi, hon skaffade familj och fick två döttrar.

Till Varberg kom hon 2001 för att vara med och bygga upp beroendeenheten på Getterön. Ett år senare flyttade hon och flickorna till Bua och 2008 flyttade de in till Varberg.

Rosi beskriver arbetet med beroendebehandlingen som fantastiskt givande.

– Jag hittade verkligen min roll. Jag startade anhöriggrupper och grupper för våldsutsatta kvinnor med beroendeproblematik. Man måste ha klart för sig att det är ett mycket stort steg att våga söka hjälp för beroendeproblematik, det är så fyllt av skam. Men till mina grupper var det lätt att komma och därför fungerade de.

Varbergs kommun bestämde sig dock för en annan uppläggning av beroendebehandling och för ett och ett halvt år sedan lades Rosis gruppverksamhet ner.

– Det var mitt skötebarn och jag blev oerhört ledsen. Men jag kunde inte tänka mig att jobba kvar i den nya organisationen och bad därför att få bli omplacerad.

I samma veva blev Rosi sjuk. Först trodde hon att hon blivit utbränd och försökte träna sig frisk. Men det visade sig till slut att hon hade en sköldkörtelsjukdom, sannolikt framkallad av extrem stress.

Hon fick försöka ta det lugnt, inte riktigt Rosis stil. Och nu kommer vi till SUP - stand up paddling. Rosi har alltid varit en person som gillat fysisk aktivitet, hon har åkt skidor, hållit igång med spinning, även som instruktör. Och hon prövade för länge sedan även vindsurfing.

– Jag kände att jag ville plocka upp vindsurfing igen och via min kompis Thomas upptäckte jag hur kul det är att suppa och blev såld direkt!

– Jag fick kontakt med precis rätt folk – Ben och Henrik och Magnus på Fahlen’s Surf. Underbara killar som har peppat mig otroligt.

– De fick med mig till en deltävling inför SM i Sup i Kalmar – jag hade bara tänkt ställa upp som funktionär, men så var det bara två personer i min klass, så jag ställde upp och kom etta!

Sedan blev det ytterligare en deltävling med andraplacering och till sist final. Den gick i Varberg och Rosi placerade sig åter på en andra plats – med följd att hon med sitt sammanlagda resultat fick SM-guld i sin klass.

– Jag kan ju inte säga att konkurrensen var mördande – men det var ändå himla häftigt att få en guldmedalj!

Eftersom Rosi aldrig gör något halvdant så gick hon en utbildning och är nu internationell sup-instruktör. Sedan startade hon ett litet företag, SupCoachen och drog i somras igång kurser och träning i Apelviken.

– Det är väldig blandning på åldrar bland de som kommer. Det häftigaste är att det är så många kvinnor i min egen ålder!

Sedan i våras arbetar nu Rosi i LSS-boenden.

– Det är jättekul! Jag jobbar halvtid med en speciell tjej och stortrivs med henne. Resten av tiden arbetar jag i andra LSS-boenden. Här arbetar jag med människor med andra behov och har fått lära mig att tänka på helt andra sätt. Och jag har fått nya goa kollegor. Jag stormtrivs!

Så än en gång har livet tagit en ny vändning för Rosi och hon är mycket tillfreds med tillvaron. Ja, det förstås – lite åldersnoja har hon fått tampas med så här inför 50-årsdagen.

– Det blev så stort i mitt huvud och jag kände en massa krav. Men nu har jag krisat färdigt och vet vad jag vill! Jag suppar i vågorna utanför Hawaii i nära fyra veckor!

Och framtiden?

– Det är nog fortfarande så att jag inte vet vad jag vill bli när jag blir stor, skrattar hon. Men jag tänker inte slänga bort den kunskap jag samlat på mig!