Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Datoriserad. Rosa Bertilsson kollar Facebook varje dag. ”Det är så lätt och så roligt att hålla kontakt med barn och barnbarn och vänner så här. Fler äldre borde prova på och se hur kul det är!” säger Rosa.

Rosa, 90 år, håller kontakt via Facebook

Rosa Bertilsson har barnasinnet kvar, gillar Facebook och tycker inte det är så noga med att fira att hon nu fyller 90 år. – Jag har ju fyllt år så många gånger att det räcker nu.

Rosa Bertilsson har nära till skratt och skämt. Och hon pratar engagerat om sin dator och vilken betydelse den har för henne.

– År 2000 fick jag en dator som jag kunde skriva och spela spel på, men 2011 kom min äldste son Roland med en alldeles ny dator och ordnade så att jag fick bredband och internet. Och så gick jag med i Facebook!

– Mina andra barn trodde inte att skulle klara det, men jag överbevisade dem, säger Rosa och skrattar. Det är så fantastiskt roligt. Jag är gravt hörselskadad men tack vare datorn kan jag hålla kontakten både med barnen och barnbarnen. Jag chattar varenda dag och har fått nya vänner. De är alla yngre än jag men det spelar ingen roll!

Rosa tycker det är synd att inte fler äldre människor vågar skaffa dator, eftersom det verkligen kan göra livet roligare.

– Jag tycker de är rädda alldeles i onödan.

Rosa säger att hon är en person som vill göra nya saker.

– Ett tag stickade jag mycket, men vem vill ha såna saker nu? Så då får man hitta på något annat för att hålla sig själv och hjärnan igång!

Rosa Bertilsson bor sedan många år i Varberg men är född och uppvuxen i Hunnestad. Hon och maken Allan bodde inte långt från Göthriks skola, på gränsen mellan Hunnestad och Grimeton, och där fostrade de sex barn. Allan som var murare och byggnadsarbetare, byggde själv huset där familjen bodde.

– Jag fick sex barn på tio år, berättar Rosa. Visst var det jobbigt många gånger, men det fick gå. Vi hade inte så mycket pengar och jag sydde om kläder till barnen. Något överflöd var det inte och jag tror nog att de lärde sig värdesätta det de fick. Det är lite annat nu när barnen får så många leksaker att de aldrig hinner leka med dem.

Rosa berättar med värme om jularna när de vuxna barnen kom hem för att fira.

– Då var vi många, 18 stycken som både skulle ha sängplats och matplats. Det är så roligt att komma ihåg – och jag blev så glad när min son Bosse sa att så som vi hade det, så ska en riktig jul vara.

Rosa arbetade som lokalvårdare i 16 år på Radiostationen i Grimeton. Det var mycket att städa konstaterar hon – men också väldigt roligt att ha jobbat på ett världsarv!

Rosa blev änka 1999 och äldste sonen Roland dog 2011, bara 65 år gammal. De andra barnen, Mona, Marita, Bosse, Ingela och Barbro, är spridda över landet, två i Stockholm, två i Skåne och en bor kvar i Varberg. Och familjen har växt: Rosa har tio barnbarn och tretton barnbarnsbarn. Än en gång prisar hon sin dator – tack vare den håller familjen kontakten.

– Ett av mina barnbarn har en blogg som jag följer och via Facebook får jag ofta bilder från barn och barnbarn när de är ute på resor eller gör något annat roligt. Och se så många fina bilder jag har på mina barnbarnsbarn!

– Jag tycker att jag fått ännu bättre kontakt med familjen genom datorn, det är ju så lätt! Och skype har jag också, så jag är väl uppdaterad, skrattar Rosa.

En av Rosas stora upplevelser var resan hon gjorde 2001 till Peking tillsammans med dottern Barbro och hennes man Janne. Himmelska fridens torg, Den förbjudna staden, kinesiska muren, föreställning på Pekingoperan – Rosa hann se allt detta och mycket mer.

– Det var så annorlunda och så intressant. Vi var på ett kinesiskt daghem också, och där tyckte jag nog att barnen var alldeles för väldresserade. Och vi åt Pekinganka. Det var väldigt gott och naturligtvis försökte vi äta med pinnar.

Tidigare var Rosa engagerad i Hörselskadades Riksförbund, HRF. Hon är fortfarande medlem men numera blir det inte så ofta att hon går till möten.

– Det är svårt och tröttande när man inte hör så bra. Men prata i telefon går bra. Jag försöker också hålla igång och promenera. Jag brukar gå med min rullator här från Brunnsberg ner till stan nästan varje dag. Det är underbart att kunna vara ute och röra på sig! Förut var jag med i Brunnsbergs boule också men det har jag slutat med.

Födelsedagen bryr hon sig inte mycket om. Hon har varit med om så många födelsedagar redan.

– Men kanske barnen hittar på något till sommaren, vi får se, säger Rosa och skrattar.