Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Vågade satsa. ”Jag tänkte att chansen kanske aldrig skulle dyka upp igen, och att jag skulle ångra mig om jag inte tog den”, säger Lassi Karonen om sin satsning på tävlingsrodd.

Roddaren tog klivet rakt upp på pallen

Under många år var Lassi Karonen ett av Sveriges främsta medaljhopp inom rodd. Men det var en tillfällighet att han kom i kontakt med idrotten.

– Alla kan bli bäst på något. Det handlar om att hitta rätt område för sitt driv, och jag är glad att jag gjorde det, säger han.

För att lyckas som idrottare bör man börja så tidigt som möjligt, gärna under barnaåren. Men det finns undantag – och Lassi Karonen är ett av dem.

Första gången han testade på rodd som idrott var han 17 år gammal. Storebrorsan tänkte att det kanske skulle passa Lassi och tog med honom till träningen.

Klubben var Brudpiga RK och formen kyrkbåtsrodd där varje båt rymmer 20 man.

– Det var jättekul, jag fastnade direkt. Vi var så många, vilket skapade en mäktig känsla och bra laganda.

Lassi Karonen blev snabbt en stor tillgång bakom årorna. Med sina 196 centimeter, dryga 100 kilo samt lugna och envetna sinnelag hade han både räckvidden, styrkan och uthålligheten som krävdes.

Drygt tio år senare hade han skaffat sig en utbildning, flyttat från Dalarna till Uppsala och börjat jobba som byggnadsingenjör. I bagaget hade han ett SM-guld i roddmaskin. Snart tog han beslutet att säga upp sig från jobbet och satsa på att bli professionell tävlingsroddare i singel- och dubbelsculler.

– Jag tänkte att chansen kanske aldrig skulle dyka upp igen, och att jag skulle ångra mig om jag inte tog den.

Sedan rullade det på. Genom åren har han rott hem 21 SM-guld, ett EM-silver och sex världscupmedaljer. Även i roddmaskin har han visat vad han går för. Senast i Falun för tre år sedan då han för åttonde gången tog hem den svenska mästartiteln.

På OS-nivå har det däremot inte gått riktigt lika bra. Första gången, i Peking 2008, drog han på sig en förkylning strax innan loppet, men slutade ändå på en sjätteplats.

Fyra år senare i London var det dags för revansch. Lassi Karonen minns fortfarande hur det kändes:

– Jag var i god form, och hade slagit mitt eget personbästa. Jag kände att jag hade mycket att ge.

Han beskriver loppet som en av sina tuffaste matcher. I England är rodd stort och många var där för att heja fram sina landsmän. Striden kom till slut att handla om tredjeplatsen, det stod mellan honom och britten Alan Campbell. När det bara var femhundra meter kvar till mål låg de precis sida vid sida. Från läktarna hördes ett dån.|

– Jag tänkte att de hejade på mig, fast det inte var så. Jag gav allt jag hade. Synfältet smalnade av och jag började känna mig vinglig.

Resultatet visade att Lassi Karonen hade missat bronset med bara 72 hundradelar. Besvikelsen var total. Samtidigt vet han att han gjorde allt han kunde.

Under hösten som följde bestämde han sig efter en hel del funderande för att sluta tävla.

– Det var inget lätt beslut, men jag har inte ångrat mig. Det idrottsliga för mig har varit att ta chansen när den kommer. Jag snubblade över rodden och provade det tåget fullt ut ett tag, det är jag glad över, säger Lassi Karonen.